NaNoWriMo börjar imorgon, och kanske hade ni väntat er några hjälpfulla tips från veteranen och den trefaldiga vinnaren. Tyvärr kommer det inte bli så i år eftersom min tipslåda är helt tom. Låt oss därför istället gå igenom de känslor jag har upplevt de senaste dagarna under min jakt på den perfekta ploten/handlingen. 

 

Författare: Kim W Andersson

Sidantal: 132

Betyg: 5/10

Originalspråk: Svenska
Serie: Ja (del 2)

 

I somras spenderade jag en fantastisk dag med första volymen av Love Hurts. Den var snyggt ritad, hade smarta slut, var blodig och underhållande. På Bokmässan i år plockade jag därför upp volym två och läste med höga förväntningar. Och besviken blev jag. 

 

Tecknarstilen är fortfarande precis lika trevlig och färgglad som i första volymen, men i stort sett allt annat var en besvikelse. Mest av allt saknade jag de smarta sluten som fanns i första volymen och alltid förhöjde hela novellen. I den här volymen fick jag aldrig aha-känslan eller det där lilla leendet på läpparna när jag läste den sista serierutan. Känslan var istället mer åt jaha?-hållet, och många av novellerna kändes nästan återanvända från första volymen. Som att Kim W Andersson tog samma grundkoncept men bara ändrade karaktärerna och landskapet lite. 

 

En genomgående sak i de flesta av novellerna är att karaktärerna "berättar" historien, och jag kan inte minnas att det var så i den första. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men istället för att ha dialog och bilder som driver historien framåt så är det karaktärerna som berättar: "Jag gjorde det här", "jag gillar det här", "jag ville så gärna.." Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre, men jag hatade det i alla fall. Det kändes löjligt och som att författaren inte riktigt visste hur han skulle få fram all information han ville på ett subtilt sätt. 

 

Och jag vet inte om det beror på att jag är korkad, men jag hade ofta svårt att hänga med i handlingen. I vissa noveller fick jag läsa om och om och om och om och om innan jag fattade vad som hände. Som sagt, det kan ju också ha varit jag som upplevde en drastisk IQ-förlust precis innan jag började läsa det här albumet. 

 
Flera noveller i den här volymen drog också åt science fiction-hållet och då blev det ännu svårare för mig att behålla intresset. Jag är helt enkelt inte ett särskilt stort scifi-fan, men det är ju inte precis Kim W Anderssons fel.

 

 

/Anna(:

När jag var yngre var jag alltid bitter över att jag var tvungen att gå och lägga mig trots att mina föräldrar fortfarande var vakna och såg på massa intressanta och barnförbjudna barnprogram. De dagar Vem vill bli miljonär visades på TV brukade jag alltid låtsas att jag inte kunde sova så att jag skulle få sitta uppe och se det (coolaste och trotsigaste pensionären redan i åttaårsåldern!). Vem vill bli miljonär var en ganska oskyldig sak att låta sina åttaåriga barn sitta uppe och se, även om det sändes vid niotiden, men det fanns ett annat program som skulle förfölja mig med skräckbilder och mardrömmar i många år framöver: Morden i Midsomer. 

 

Jag kommer inte exakt ihåg hur gammal jag var när jag började se Morden i Midsomer, men jag var åtminstone tillräckligt gammal för att läsa undertexterna, så kanske någonstans mellan åtta och tio år. Ursäkta, men vart fanns mina överbeskyddande föräldrar vid detta tillfälle? DE SATT BREDVID MIG I SOFFAN OCH NJÖT AV SITT PROGRAM. Det de borde ha gjort var att tvinga mig i säng. Låsa dörren och kasta bort nyckeln. I värsta fall binda fast mig om jag vägrade lyssna.  Vad som helst utom att låta mig se. 

 

Morden i Midsomer skrämde mig utan tvekan – kanske var det därför jag ALDRIG kunde somna under några år – men det var också något fascinerande med det. Samtidigt som jag var livrädd ville jag se. Flera scener från avsnitten finns dock fortfarande etsade i mitt minne: Någon som dog inne i en gigantisk brinnande halmbock, ett barn som hade programmerat ett datorspel med gravstenar över sina offer, ORLANDO BLOOM med en högaffel genom hela kroppen. 

 

Värst var dock introt. Tills för bara några år sedan kunde jag inte höra det utan att bli halvt skräckslagen och instinktivt hålla händerna för öronen. 

 

Jag tänker dock glädja er med nyheten att jag och Morden i Midsomer har lagat vår tidigare så trasiga och ohälsosamma relation. För några år sedan bestämde jag mig för att komma över min rädsla genom att se ett avsnitt, och jag förvånades över att det inte alls var läskigt! Jag och mamma har de senaste somrarna tagit upp gamla tiders traditioner igen, men nu behöver hon inte längre bli väckt tjugo gånger per natt av en tioårig snorunge som inte kan somna.Och jag slipper ligga vaken till klockan tre på natten i rädsla av att gå samma öde till mötes som Orlando Bloom. Trots att det verkligen inte är läskigt så kan jag fortfarande ibland få den där obehagliga känslan nere i maggropen. Speciellt när jag hör introt. 

 

 

/Anna(:

 

 

Titel: Slasher

Antal säsonger: 1

Antal avsnitt: 8

Avsnittslängd: ca 50 min

Årtal: 2016-

Betyg: 4/10

Finns på Netflix: Ja

 

Trots att jag är fruktansvärt kritisk händer det rätt sällan att jag springer på dåliga TV-serier. När jag hittade Slasher bland skräckserierna på Netflix var det första gången jag hörde om den och bestämde därför att ge den en chans. Antingen skulle det bli en ny favoritserie eller en stor flopp. Tyvärr kan jag meddela att det blev det senare. 

 

Vi har den typiska skräckfilmsplotten: kvinna flyttar tillsammans med sin man tillbaka till huset där hennes föräldrar mördades brutalt av en man klädd som en bödel. Trots att den tidigare mördaren sitter bakom lås och bom börjar folk snart dö igen, och det är självklart kopplat till kvinnan och hennes förflutna.

 

Det som dock är intressant med plotten är sättet mördaren väljer sina offer. Hen dödar och straffar nämligen efter de sju dödssynderna, så den som tex är skyldig till vrede straffads genom att bli styckad levande, och den som är girig straffas med att kokas i olja. Jag vet inte varför, men jag är lite besatt av de sju dödssynderna. 

Förutom att den här serien har väldigt bra representation (både sexualitet och hudfärg) så är serien en enda röra. Jag missade väl åtminstone halva säsongen för att jag så ofta var tvungen att blunda och ta ett djupt andetag. Katie Mcgrath, känd som Lady Morgana i Merlin, är någon som jag alltid tidigare har sett som en bra skådespelare, men som utan tvekan var sämst i den här serien. Sorgligt nog spelar hon huvudrollen. Kvalitén på Mcgraths skådespeleri går att jämföra med Kristen Stewart som Bella Swan. Ansiktsuttrycken, kroppsspråket och röstläget är i stort sett oförändrat hela tiden. De flesta andra skådespelarna är inte mycket bättre än Mcgrath, men några har sina ljusa stunder (dock för långt in i säsongen för att man ens ska få upp hoppet längre).

 

Där Scream-serien lyckas ta slasherfilmkonceptet och göra det till en spännande TV-serie med tredimensionella karaktärer man bryr sig om misslyckas Slasher totalt. Jag kan knappt namnet på karaktärerna – och bryr mig ännu mindre när de en efter en dör – och enda gången det faktiskt är lite spännande är i slutet av varje avsnitt då mördaren får fem minuters speltid. Det som ofta stör mig i skräckfilmer är att för mycket tid ägnas åt att göra morden intressanta och inte tillräckligt för att utveckla karaktärerna. När man inte bryr sig om karaktärerna förlorar man lite av det emotionella bandet med filmen, och då spelar det nästan ingen roll hur vidriga och blodiga morden är. Samma problem har jag alltså även med Slasher. Mot slutet var jag så avtrubbad och trött på allt att jag inte ens brydde mig när mördaren avslöjades. 

 

 

/Anna(:

 

Hoppas ni tycker om videon!

 

/Anna(:

Det är äntligen oktober, och som jag har längtat! Varje höst kommer mitt skräcksug krypande och de senaste veckorna har jag verkligen fått stoppa mig själv från att läsa och se klart hela min lilla skräcksamling innan oktober ens hade hunnit börja. Sedan ett år tillbaka betyder ju oktober nämligen: SPOOKTOBER!!!

 

Förra året lät jag några dementorer sköta min blogg under oktober, men det kommer inte hända i år. Det tog mig nämligen åtta månader att byta dementorprofilbilden till min vanliga, och när jag väl sedan gjorde det så dröjde det ytterligare två månader innan min blogg fattade att dementorer inte passar i juli och till slut bytte tillbaka till den vackra bilden på mig. Så jag vågar inte släppa in några dementorer i år.

 

En TBR/TBW/TBE (to be experienced? funkar det?) borde komma upp inom en snar framtid. Jag har bara två krav: 1. Jag måste vara ensam hemma för att kunna filma 2. En bok jag har beställt måste komma.

 

Som den något sega pensionär jag är så har jag till slut gett med mig och skaffat Netflix. Heja mig! Om ni har sett någon bra skräckfilm eller serie där får ni därför gärna tipsa mig. Jag har kikat igenom lite själv och markerat några som jag vill se, men uppskattar alltid tips! Och om ni har något som inte finns på Netflix så går det givetvis bra det också! (jag ska försöka att inte bli en sån där Netflix-användare som tror att om en film inte finns på Netflix så existerar den inte)

HA EN RUSKIG OCH SKRÄCKFYLLD OKTOBER SÅ HÖRS VI SNART IGEN (så länge de där dementorerna inte har tagit mig...)

 

/Anna(: