Underbara Frida  har skapat en trevlig grej som faktiskt börjar imorgon, den 1 september. Det är nämligen ett bokbloggsmaraton!

 

Anledningen till det här maratonet är att Frida vill att alla bokbloggar ska bli mer aktiva igen. Därför har hon satt ihop 6-7 uppdrag som ska utföras under de närmsta två veckorna. Uppdragen går ut på att man ska skriva ett inlägg om en viss sak, så det är alltså inte särskilt svårt.

 

Jag ska garanterat vara med, och jag hoppas att jag ska hinna med alla uppdrag. Eftersom jag älskar alla bokbloggare och att läsa bokbloggar, så hoppas jag att ni också vill vara med. Det skulle vara så roligt att se bokbloggarcommunityt verkligen leva upp igen! Ni kan läsa mer om det här på Fridas blogg, länk till inlägget hittar ni HÄR

 

 

Tack så mycket, Lucy, för taggen!

 

Jag taggar: Emelie, Beate  och Pia denna gång! Sedan taggar jag också alla andra som vill göra den också! Frågorna går att hitta skriftligt på Lucys blogg.

 

/Anna(:

Booktubers (människor som pratar om böcker på youtube) ligger mig väldigt varmt om hjärtat, och har gjort det i flera år. Därför har jag genom åren lyckats bygga upp en ganska stor samling av booktubers som jag följer. I december 2012 - som är ganska länge sedan - gjorde jag två inlägg där jag skrev om några av mina favoritbooktubers. Eftersom det var så himla länge sedan jag gjorde ett sådant inlägg så tänkte jag nu göra några nya delar. Del 1 och del 2 finns om ni klickar på länkarna . Många av de booktubers som jag pratar om i de första delarna är fortfarande mina favoriter.

 

 Catriona på Little Book Owl är en av mina favoritbooktubers tack vare sin så härliga personlighet! Hon är galen, rolig och bara allmänt mysig. Sedan är hon också världsbäst på Read-A-Thons/Läs-A-Loter, eftersom hon på något vis alltid hinner läsa hur mycket som helst. Dessutom köper hon mycket böcker, och det är alltid superkul att se hennes Book Hauls. Hon vågar också bjuda på sig själv och det älskar jag. Sedan är hon väldigt bra kompis med några av mina andra favoritbooktubers, och det gör ju inte direkt saken sämre. 

  

Regan på PeruseProject har ni säkert redan hört talas om, men i ett sådant här inlägg måste jag bara nämna henne. Hon är så himla bra! Även Regan är sjukt rolig och bjuder verkligen på sig själv i varje video, men hon är också otroligt smart och jag älskar att lyssna på hennes åsikter. Dessutom är hon så sjukt duktig på att recensera och prata om böcker. Varenda bok hon pratar positivt om vill jag köpa direkt. Regan läser också en del annorlunda böcker, vilket alltid är trevligt. Gillar ni High Fantasy borde ni definitivt följa Regan, eftersom hon är ett stort fan av all sorts fantasy och rekommenderar en hel del sådana böcker. Det här är definitivt en av mina absoluta absoluta favoriter!

 

Joel på Joel Books är en rätt ny, men otroligt rolig Booktuber! Hans sarkasm har inga gränser, och jag älskar det! Han gör dessutom ofta väldigt annorlunda videor, vilket jag tycker är väldigt roligt och uppfriskande. Hans videor är dessutom ofta rätt korta, något som kan vara skönt som omväxling till alla femtonminutersvideor som finns på Booktube. Man märker också att han lägger mycket tid på sina videor, eftersom han faktiskt ofta spelar in små underhållande sketcher. Om man vill ha sig ett gott skratt rekommenderar jag garanterat Joel!

 

Pip på PippityBop är även hon väldigt rolig, och det är en stor anledning till att jag tycker så mycket om henne! Hon uppdaterar inte superofta, men det gör inget. Hennes videor är alltid underhållande och jag tycker så himla mycket om hennes trevliga personlighet. Hon tar inte heller sin läsning på för stort allvar, och det är kul att se att hon kan skämta om hur få böcker hon har läst en viss månad. 

 

De här fyra får räcka för den här gången, men jag kan lova er att det garanterat kommer komma fler delar! Jag hoppas att ni kanske hittade någon ny Booktuber att prenumerera på, men om ni inte gjorde det så kommer ni få fler chanser i mina andra inlägg!

 

/Anna(:

Titel: Ttyl

Författre: Lauren Myracle

Sidantal: 211

Betyg: 3/10

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: Ttyl

Serie: Ja (del 1)

 

"Ugh" var min känsla redan under de första sidorna av den här boken, och den känslan hängde sedan i sig under resten av boken. Först och främst är den här boken väldigt ytlig och stereotyp. Den berättar hela tiden för oss hur man ska vara för att passa in, och hur man absolut inte ska vara för då är man äcklig och onormal. Författaren har troligtvis skrivit de här sakerna för att man ska få en känsla för att det är tonåringar som diskuterar, men jag blev bara arg på att normerna som redan är djupt rotade i samhället uppmuntrades

 

Sedan hände inte särskilt mycket i den här boken. Det är kanske inte så lätt att trycka in särskilt mycket handling i en bok skriven på chattspråk, men det kändes inte som att karaktärerna utvecklades något, och när jag hade läst ut boken hade inget löst sig, och jag undrade vad meningen egentligen var med den här boken.  

 

Jag gillade inte heller chattspråket eftersom det framställde tjejerna som väldigt löjliga och ytliga. Det var skrivet på ett chattspråk som ungdomar idag egentligen inte använder. Trots att boken är skriven på chattspråk så tog det ändå väldigt lång tid för mig att läsa ut den. Kanske för att jag inte alls tyckte om den. 

 

Som jag nämnde i beskrivningen av den här boken så innehåller den här också förbjuden kärlek mellan elev och lärare - något som jag vanligtvis gillar - men inte ens det var intressant i den här boken. 

 

Jag hade väntat mig en lättsam, rolig bok, men jag tyckte inte alls om den. Istället för att vara lättsam och igenkännande så var den barnslig och karaktärerna var stereotypa. Kanske passar den bättre för yngre läsare. Om ni är mellan 12-15 år tror jag att ni kanske kan tycka om den här boken. Problemen som de här tjejerna upplever kanske är mer relevanta i den åldern. Fast det beror väl mer på hur mogen man är, och inte på åldern. 

 

Bästa med boken: Intressant koncept med en bok skriven helt i chattformat

Sämsta med boken: Barnslig, ointressant och stereotyp

 

/Anna(:

 

Jag är ofta en av de första när det kommer till att kritisera läsningen i skolan, men det betyder inte att läsningen i skolan inte också har haft några positiva sidor. I detta inlägg tänkte jag nämna vad läsningen i skolan faktiskt har lärt mig. 

 

1. GENUSTÄNK
Innan jag började gymnasiet tänkte jag sällan på genusfrågor och normer överhuvudtaget. Sedan började vi prata allt mer om det på gymnasiet, och vi började även diskutera hur det ser ut i böcker, och då började jag reagera på det, och det påverkar mig väldigt mycket i min läsning. Jag tycker att genusfrågor är så pass intressant att jag till och med skrev ett arbete om det i historian, där jag jämförde två böcker från två olika tidsperioder ur ett genusperspektiv. 

 

Jag kommer fortfarande ihåg när jag hade läst "Hungerspelen" i högstadiet och min lärare frågade mig om jag trodde att den kunde skriven som någon slags kritik till hur alla dokusåpor och TV-program fungerade nu för tiden. Hon undrade också om jag trodde att det kanske skulle kunna bli så här illa i framtiden. Jag förstod inte alls vad hon menade först. Jag hade inte ens tänkt tanken att det här skulle kunna vara någon slags kritik mot något. Det var ju bara en påhittad historia. Eller?

 

Efter det samtalet började jag fundera lite smått över det här med budskap och samhällskritik, men det var först på gymnasiet (tror jag i alla fall) som jag verkligen började fundera på det. Vad vill författaren egentligen ha sagt med den här boken? Är den bara skriven som ren underhållning, eller vill den förmedla något större? När jag väl fick upp ögonen för det här så blev läsningen plötsligt så mycket mer!

 

"Vad symboliserar regnet i den här scenen i The Great Gatsby?" "Whaaat?", kände jag mest de första gångerna jag fick frågor som liknade den här. Regnet var ju bara regn. Jag fick ganska snart därefter lära mig att regn sällan faktiskt är bara regn i skönlitteratur. Det finns ofta där för att visa på sinnesstämningen hos karaktären, eller för att symbolisera något annat. "WOW", kände jag mest då. Tanken på att minsta lilla detalj i en bok var genomtänkt gjorde mig grymt exalterad, och även det gjorde att mina ögon öppnades ännu mer. Det var ungefär vid den här tidpunkten som jag själv blev livrädd för att skriva böcker, eftersom mina aldrig var lika genomtänkta. 

 

Det här är i alla fall en av de bästa sakerna jag har lärt mig när det kommer till läsning (jag har även lärt mig det från Tumblr med tanke på alla teorier kring Sherlock som är baserade på detaljer och symbolik), för om man lär sig att se symboler så blir läsningen värd så himla mycket mer och man kan uppskatta författaren ännu mer.  

 

 

Det här lärde jag mig egentligen i Skrivande-kursen som jag läste i tvåan på gymnasiet, men den har trots det påverkat min läsning (och mitt skrivande). Den fick mig att inse att det finns två olika sätt att skriva på, och gestaltning är det som man oftast ska sträva efter. När man gestaltar så skriver man inte "Lisa blev arg när Johan gjorde slut", utan man skriver istället "När Johan gjorde slut kastade Lisa sin mobil i väggen, och när hon hade gjort det plockade hon upp tallriken som hon precis hade ätit på och kastade även den i väggen, så att den gick i tusen bitar" (väldigt bra exempel, host...). På engelska heter det "Show, don't tell" och är kanske lättare att förstå än mitt exempel. Här kan ni läsa mer om det.

 

När jag lärde mig om gestaltning fick jag i alla fall upp ögonen för varför vissa böcker var bättre på att få mig att känna saker och se dem framför mig. Nu när jag läser kan jag ibland också reagera på hur välbeskrivet vissa saker är utan att de faktiskt rakt ut säger till mig hur karaktären känner sig. Jag vet det, men inte för att författaren berättar det, utan för att hen beskriver det. Hoppas att ni förstod något av det.

 

 Till slut har skolan också lärt mig att tänka efter när jag läser (detta är något som även bloggen har lärt mig). När man har läst böcker i skolan så har man fått frågor vars svar man kanske inte ens har funderat över medan man har läst, men som får en att tänka efter i efterhand,och till slut även medan man läser. Alla de steg som jag tidigare har talat om visar ju på att jag tänker efter när jag läser, men jag är väldigt tacksam över att jag nu kan det, så jag ville att det skulle få vara en egen punkt också.

 

Om man inte tänker efter medan man läser tror jag att det är svårt att utvecklas och faktiskt lära sig något av böckerna. För att bli en analyserande människa så tror jag att det är viktigt att man reflekterar över det man läser. För några år sedan läste jag utan att reflektera alls. Då tyckte jag nästan att allt jag läste var bra, så är det inte längre. Det kanske kan tyckas sorgligt, men jag tycker inte att det känns sorgligt. Det känns istället som att mina ögon har öppnats mer nu. Jag förstår mer och har mer erfarenhet, och därför tycker jag inte om allt jag läser. 

 

Jag har såklart lärt mig ännu mer än det här, men jag kan inte nämna allt, och de här fem sakerna var de jag först kom att tänka på. 

 

 

Författare: Tracey Garvis Graves

Sidantal: 348

Betyg: 6/10

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: On the Island

Serie: Nej

 

Under hela augusti månad har jag varit i en lässvacka. Boken jag höll på att läsa innan den här var inte tråkig, men jag ville heller aldrig plocka upp den för att läsa. Jag behövde därför något lättsamt och snabbläst, och det fick jag garanterat när jag plockade upp den här boken. Särskilt mycket tankeverksamhet behövde man inte heller ägna åt den här boken medan man läste, och det var kanske det jag behövde just då. 

 

Trots att man flög igenom boken så hade jag en del problem med den. Ett av de största problemen var garanterat språket. Dialogen kändes väldigt platt och overklig. Flera gånger reagerade jag på hur klyschiga dialogerna kändes, samtidigt som jag kände att man verkligen inte pratar med varandra på det sätt som de pratade med varandra. Resten av språket var också ganska platt och tråkigt, och det ledde till att jag inte alls fastnade för eller sympatiserade med karaktärerna. Jag visste att de var kära i varandra, men jag kände det aldrig. Det fanns ingen tension mellan dem och jag trodde inte på deras kärlek. Det spelade ingen roll hur många gånger de berättade för mig att de älskade varandra. Att jag kände mig så distanserad kan ha att göra med att författaren aldrig gestaltade något, utan bara berättade allt rakt ut.

 

Boken är skriven ur både T.Js och Annas POV, och detta hade varit intressant om karaktärerna inte hade varit så platta. Nu fick jag istället otroligt svårt att hålla isär vems kapitel det egentligen var. Flera gånger fick jag gå tillbaka och kolla vems kapitel jag egentligen läste, för jag kunde inte skilja dem åt på deras röster.  

 

Händelserna i boken är inte heller särskilt intressanta och allt löser sig alldeles för enkelt. Jag vill ha mer ångest. Massvis med ångest! Jag vill tvivla på om de verkligen kommer överleva och om de kommer bli ihop eller inte. Ge mig ångest och tension och jag är nöjd. Sedan hade det inte heller varit helt fel med att någon blev lite halvt galen på ön, eller i alla fall tydligt påverkad av det de hade genomlevt. 

 

Sedan kan vi ju också diskutera det här med att det här ska vara en romance/kärleksroman och det inte finns en enda sexscen? De hade sex, många gånger, men varje gång det skedde slätades det bara över och man fick aldrig läsa om det. Jag vet inte om ni har sett Ariel Bissetts video , men där diskuterar hon att sex i böcker kan användas för att utveckla förhållandet mellan karaktärerna, och jag håller med. Jag hade velat se det i den här boken. Eftersom det är en romance så förväntar man sig också det, jag gör i alla fall det. 

 

Under de sista 100 sidorna tyckte jag också att boken snabbt blev väldigt ointressant och alldeles för perfekt. Jag vill inte gå in på varför jag tycker det, på grund av spoilers, men min åsikt är i alla fall att de sista 100 sidorna hade kunnat kortas ner. 

 

Det här är absolut inget mästerverk, och det visste jag när jag började läsa, men jag trodde samtidigt att den skulle vara bättre efter allt gott jag har hört om den. Den var i alla fall avslappnande, lättläst och fick mig ur min lässvacka och det är jag tacksam över. Man behöver lite lättlästa böcker  ibland. Men jag tyckte inte att den var så bra som alla andra säger. Den fick mig inte att känna något. Om ni vill ha en kärlekshistoria med mycket ångest och rejält med känslostormar rekommenderar jag hellre "Twist and Shout" som var väldigt mycket bättre. Och innehöll ångest. Mycket. Om "Twist and Shout" var standardmjölk så var "På ön" lättmjölk utspädd med vatten. 

 

Bästa med boken: Snabbläst och intressant koncept. Man vill fortsätta läsa.

Sämsta med boken: Språket, platta karaktärer, inget ångestfyllt eller intressant hände.

 

/Anna(:

 

 

 

 

/Anna(:

Titel: Introvert: den tysta revolutionen

Författare: Linus Jonkman

Sidantal: 243

Originalspråk: Svenska

 

 

Sedan jag lärde mig vad introvert och extrovert egentligen betyder (läs Pias väldigt informativa inlägg HÄR) har jag vetat att jag är introvert. Det behövdes inga milslånga tester för att jag skulle veta det. Trots att jag redan vet att jag är introvert så tycker jag att det är intressant att läsa om det, och därför lånade jag den här boken. 

 

Om man själv inte vet om man är extrovert eller introvert rekommenderar jag verkligen den här boken! Den ger mycket information om de två olika, och det finns också ett test i slutet som man kan göra. Man kan också läsa den här även om man redan vet att man är introvert, eftersom man då kan känna sig mindre ensam och mer normal. För extroversion är normen i samhället, och det gör att man som introvert (i alla fall jag) kan känna sig lite onormal och konstig ibland. På det sättet är den här boken bra. Man förstår att det finns fler som är som en själv. 

 

Det som är mindre bra med den här boken är först och främst den eviga upprepningen av allt. 243 sidor i en bok är inte särskilt långt, men den här hade garanterat kunnat vara hälften så lång och ändå ha med precis all fakta som redan finns i den här boken. Saker upprepades väldigt många gånger, och till slut blev det så tjatigt att jag nästan började skumläsa. Och jag skumläser inte.

 

Det andra som jag inte gillar är att den trycker ner och gör narr av extroverta. Författaren nämner ofta under bokens gång att samhället måste acceptera introverta mer, men man kan ju inte förvänta sig att de extroverta ska acceptera oss, om vi trycker ner och inte accepterar dem. Jag är av uppfattningen att båda grupperna är lika viktiga och är bra på olika saker. 

 

Ibland tyckte jag också att boken kunde bli lite för personlig. Jag hade velat se mer hänvisning till verklig fakta och undersökningar som har gjorts. Nu kändes det mer som att man bara fick författarens åsikt, och det gör att man inte litar lika mycket på innehållet.

 

Annars är det här en väldigt snabbläst bok som absolut kan vara läsvärd om man själv är introvert och vill känna att man inte är ensam här i världen. 

 

Bästa med boken: Om man är introvert kan man läsa den här och känna sig mindre ensam.

Sämsta med boken: Mycket upprepningar, trycker ner extroverta ibland, inte så mycket hänvisning till riktiga undersökningar. 

 

/Anna(:

 

Författare: Neil Gaiman

Sidantal: 255

Originalspråk: Engelska

Serie: Nej

 

 

Redan när jag läste första sidan av den här boken visste jag att jag skulle älska den, och i andra kapitlet grät jag så att tårarna sprutade. Jag har aldrig tidigare läst något av Gaiman, men jag blev väldigt imponerad av honom när jag läste den här boken. Det otroligt simpla men ändå kraftfulla språket är det som gör den här boken så otroligt bra. Språket är väldigt lätt att förstå och han använder sig inte av onödigt långa meningar, och trots det lyckas hans språk bli så himla träffande. Jag markerade hur många citat som helst i den här boken eftersom jag tyckte att de var så klockrena och lyckades beskriva precis hur jag själv har känt många gånger i mitt liv. Han lyckades sätta ord på många av de tankar som jag själv inte har kunnat sätta ord på. 

 

Det Gaiman skrev kändes heller aldrig krystat. Ibland kan kloka ord och vackra citat i böcker lätt kännas lite famtvingade och ansträngda, som att författaren försöker för mycket, men så kände jag ALDRIG när jag läste den här boken. Allt var bara vackert och underbart och jag kunde känna igen mig i så mycket. Gaiman lyckades dessutom verkligen fånga hur man ser på barndomen när man är liten, men också hur man ser på den när man har vuxit upp. 

 

Själva handlingen tyckte jag var väldigt intressant, även om jag inte alltid förstod vad som hände. Eller jag förstod ju vad som hände i handlingen, men jag kunde inte låta bli att fundera över vad allt symboliserade och om det som hände verkligen hände på riktigt eller om det bara är någon metafor för något. Den här boken klassificeras ofta som fantasy, men jag tycker mer att det känns som en saga eller sägen. 

 

Det här är en bok som, enligt mig, vinner på att läsas långsamt, så att man hinner ta in alla vackra ord och formuleringar. Jag skulle också rekommendera att ni läser den på engelska, eftersom jag tycker att Gaimans underbara språk förtjänar att läsas i original. Språket är som sagt inte alls svårt heller, så även om ni inte är så vana vid att läsa på engelska så tror jag att ni kan klara av den här. 

 

 

I do not miss childhood, but I miss the way I took pleasure in small things, even as greater things crumbled.
The Ocean at the End of the Lane - Neil Gaiman (s.199)

 

Bästa med boken: Språket och all igenkänning

Sämsta med boken: Det kunde bli lite långsamt ibland, men det hände inte många gånger

 

/Anna(:

 

 

 

Tack till Alba för att hon taggade mig!

 

 

/Anna(:

 

 

Den här veckan gick det inte så bra med att pricka av punkter, så jag gör lite som jag vill och kör en Stockholms-edition och visar lite bilder som egentligen inte passar in på någon punkt. Det blir lite som när jag hade varit i London förra året.