Imorgon är det oktober, och alla vet att oktober är lika med Halloween, och alla vet Halloween är lika med SKRÄCK! Jag har tyvärr ingen doktorsexamen i skräcklitteratur och därför behöver jag er hjälp. Jag äger några böcker som går åt det mörkare hållet, och som jag funderar på att försöka hinna läsa i år. Några av dem verkar dock inte superläskiga, men man tar vad man har. 

 

Titel: Åror

Författare: Elias Ericson

Sidantal: 84

Betyg: 8/10

Originalspråk: Svenska

Serie: Nej

 

 

Den senaste tiden har jag varit väldigt sugen på att läsa lite mer mörk och realistisk contemporary. Jag såg hos något förlag att Elias Ericson skulle släppa en barnbok med ungefär samma tema som den här boken, så jag kollade upp om han hade gjort något mer, och då hittade jag den här "Åror".

 

Jag kan inte påminna mig själv om att jag har läst några böcker om transpersoner tidigare (är det ett tecken på att det borde skrivas fler?), så jag tyckte att det skulle vara intressant att få lära mig lite mer. Jag kan ju inte förstå exakt hur de känner och mår genom att bara läsa om det, men trots det ökade min förståelse väldigt mycket medan jag läste den här boken. 

 

Det här seriealbumet tycker jag garanterat borde läsas i skolorna, eftersom det är otroligt lätt att ta till på grund av seriealbumsformatet, samtidigt som det är ett ämne som inte behandlas tillräckligt ofta. Dessutom tror jag att många ungdomar, som befinner sig i samma sits som Mika och känner sig fel i sin kropp, kan få tröst av den här boken. Personligen tycker jag att det här är en väldigt viktig bok som fler borde läsa. 

 

Handlingen är rätt mörk och dyster, men jag tror också att det är viktigt att läsa sådana här böcker ibland, även om man blir nedstämd av dem. Ibland kan det vara viktigt att se hur andra har det. Jag gillar också att den tar upp hur svårt det känns när till exempel en familjemedlem vägrar acceptera vilket kön man idenfierar sig som. 

 

Den här boken har inte ett sockersött slut, men jag tyckte att det kändes realistiskt. Om det hade slutat sockersött hade jag nog blivit lite irriterad, eftersom det här är en sådan grej som man inte bara accepterar över en natt, eller för att man får en ny kompis. 

 

 

/Anna(:

 

Titel: Trollkarlen från Oz

Författare: L. Frank Baum

Sidantal: ljudboken ca 4.5 timmar

Betyg: 8/10

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: The Wonderful Wizard of Oz

Serie: Ja ( Oz #1)

 

 

I veckan fick jag migrän, och när jag har migrän kan jag tyvärr inte läsa. Efter ett tag blir det sjukt tråkigt att bara se på TV, så jag bestämde mig för att låna en ljudbok. Mitt bibliotek hade inte världens största utbud av streamade ljudböcker, så jag bestämde mig till slut för att låna "Trollkarlen från Oz", eftersom den historian nyligen var med i ett avsnitt av Supernatural. Redan från första början kände jag på mig att jag skulle tycka om den, och jag hade inte fel. 

 

Den här boken var otroligt mysig att lyssna på som ljudbok, och jag tror att ljudboksformatet verkligen höjde handlingen. Hade jag läst den som en vanlig bok tror jag att jag kanske hade blivit lite uttråkad, men när jag lyssnade på den blev det som att någon berättade en saga för mig. 

 

Karaktärerna i den här boken fann jag till min förvåning väldigt älskvärda, och det gjorde ont i hjärtat varje gång någon råkade i knipa. Jag ville ju inte att Dorothy skulle förlora någon av sina färdkamrater! Jag tycker också att det är fint att de hela tiden hjälper varandra och bryr sig om varandra. Trots att lejonet hela tiden nämner att han vill gå till Smaragdstaden för att få mod så är det tydligt att han redan är väldigt modig, han vet bara inte om det. Alla karaktärer är också väldigt annorlunda mot alla andra som bor i Oz, och jag älskar att de får vara det. Det är ingen som försöker förändra på dem, utan alla bara accepterar varandra.

 

Under tiden som jag lyssnade på ljudboken såg jag också filmen från 1939, och den skiljer sig väldigt mycket från boken. Jag tyckte såklart att boken var bättre, eftersom man fick se mer av hur de hjälpte varandra igenom alla svårigheter, men också för att budskapen kom fram tydligare i boken.  Filmen är dock inte alls dålig, och jag rekommenderar er att se den (även om jag föreslår att ni läser boken först i så fall)! Dorothy är dessutom mer kick-ass och cool i boken än vad hon är i filmen. 

 

Handlingen blev dock hela tiden lite antiklimatisk, något som jag tyckte var lite roligt. Man tror hela boken igenom att när de anländer till Smaragdstaden så kommer det pampiga slutet komma, men det gör det inte. Sedan tror man ännu en gång att ett pampigt slut ska komma, men det gör det inte då heller. Det var lite konstigt, men jag tyckte också att det var intressant eftersom det var annorlunda. Man tror att allt ska sluta i en stor fight, men det gör det inte. Jag gillar det!

 

 

Bästa med boken: Vänskapen mellan karaktärerna, och hur fin och mysig boken var. 

Sämsta med boken: Kunde väl bli lite långsam ibland, men det störde mig inte nämnvärt. 

 

/Anna(:

Snart är det äntligen dags för årets Bokmässa! Och Bokmässa betyder Bokälskarträff. För att ni inte ska råka glömma så vill jag påminna er. Det är för ALLA som älskar böcker!

 

Vill ni läsa hela inlägget om Bokälskarträffen så hittar ni det HÄR

 

Vill ni veta hur man överlever Bokmässan, så hittar ni mitt inlägg från förra året HÄR

 

Vill ni läsa ett roligt inlägg om hur det verkligen är på Bokmässan (som jag inte skrivit) klickar ni HÄR

 

 

/Anna(:

Titlar: Att fånga en stjärna, Funnen och Vunnen,  Vägen hem

Författare: Oliver Jeffers 

Originalspråk: Engelska

Originaltitlar: How to Catch a Star, Lost and Found, The Way Back

 

Jag har läst väldigt mycket gott om Oliver Jeffers på många olika bokbloggar, och eftersom hans böcker är så korta så var jag tvungen att testa dem. Och besviken blev jag sannerligen inte!

 

Illustrationerna är rätt så enkla, med inte allt för mycket detaljer, men de är samtidigt väldigt söta. Jämför man Oliver Jeffers med Shaun Tan så är Oliver Jeffers böcker mer tydligt riktade mot små barn och illustrationerna är mindre detaljerade, men jag tycker verkligen inte att det gör dem sämre! Alla de här tre böckerna tyckte jag lika mycket om, och alla tre hade väldigt fina budskap. 

 

Sluten i alla de här böckerna var också väldigt fyndiga och mysiga, och det gillas!

 

Titel: Den sitter fast

Författare: Oliver Jeffers

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: Stuck

 

Till skillnad från de tre andra böckerna så lägger den här boken mer vikt på humor än ett viktigt budskap, och jag ÄLSKADE DEN! Jag skrattade hela boken igenom, och det blir bara mer galet och galet ju längre man läser. När jag började läsa den här var jag inte på toppenbra humör, men efter att ha läst ut den var jag hur glad som helst. Sedan tvingade jag min mamma och syster att läsa den, och de tyckte också att den var superrolig. 

 

I kort så handlar den här boken om en kille som råkar kasta upp sin drake i ett träd. Han hämtar sedan allt fler, och allt konstigare, saker för att försöka få ner den där draken. Det låter kanske inte som den roligaste handlingen, men den var hur rolig som helst! Vissa av de saker han kastar upp i trädet var bara helt bisarra och jag satt och skrattade hela tiden. 

 

Den är hur kort som helst, och den gjorde min dag, så jag förstår inte vad ni skulle kunna komma med för argument att inte plocka upp den. Den är hur bra som helst! Jag kan tänka mig att småbarn dessutom kanske tycker att den här är ännu roligare än vad jag tyckte, även om det inte verkar troligt.

 

Jag vill garanterat läsa mer av Oliver Jeffers nu, och högst upp på listan står "This Moose Belongs To Me" som verkar hur fin som helst!

 

Om ni endast ska läsa en av de här böckerna så rekommenderar jag självklart "Den sitter fast" som är en av de bästa böckerna jag har läst i år. Men eftersom de är så korta så hinner ni utan tvekan med alla fyra utan att det kommer att störa ert tidsschema. 

 

 

/Anna(:

 

Titel: Negrinha

Författare: Jean-Christophe Camus

Sidantal: 102

Betyg: 8/10

Originalspråk: Franska

Originaltitel: Negrinha

 

 

Stilen på det här serialbumet påminde mig väldigt mycket om Aya från Yopougon, som jag läste förra året och älskade. Den här är lite mer allvarlig och seriös än Aya, men tecknarstilarna tycker jag påminner om varandra. Även sättet de använder färgerna på i bilderna är rätt likt varandra. Jag tycker om tecknarstilen väldigt mycket i båda de här seriealbumen, eftersom bilderna inte är allt för välpolerade och färgerna  är underbara!

 

 

Tack till Nelly för taggen!

 

Jag taggar ALLA som som har ett A i sitt bloggnamn! Gör den om ni vill!

 

/Anna(:

 

 

Författare: Anne Cassidy

Sidantal: 296

Betyg: 6/10

Originalspråk: Engelska

Serie: Ja (The Murder Notebooks #3)

 

 

De två första delarna i den här serien älskade jag av hela mitt hjärta, och ända sedan jag läste dem förra året har jag tipsat ungefär varenda levande människa om dem (de flesta har inte gillat första boken,och jag förstår inte varför). När jag fick veta att den svenska utgivningen av den här serien tills vidare hade lagts på is var jag tvungen att köpa tredje delen på engelska, och jag var sjukt taggad! Tyvärr levde  den här boken inte alls upp till de två tidigare delarna...

 

Först och främst tyckte jag inte att det hände lika mycket i den här boken som de tidigare. Mysteriet var inte heller lika intressant, och man fick inte veta så mycket nytt om deras föräldrar förrän i slutet. I de två tidigare böckerna kunde jag inte sluta läsa, och även om den här var snabb- och lättläst så tyckte jag ändå inte att jag rycktes med på samma sätt. 

 

Sedan har vi de två saker som störde mig allra mest och som förstörde serien lite för mig. Det värsta är att jag inte kan berätta om någon av dem eftersom de spoilar boken väldigt mycket... Men jag kan väl säga att det skedde ett dödsfall som enligt mig var helt onödigt, och som gjorde att jag kände mig otroligt lurad. Det hade inte behövt ske och det gjorde mig otroligt otaggad på resten av boken och serien. Den andra grejen var en sak som det har hintats om tidigare, men som jag hoppades på att författaren inte skulle utveckla, eftersom även det skulle förstöra serien och göra den stereotyp. Det gjorde hon såklart... Jag känner mig även lurad och irriterad över det här, eftersom jag såg tecken på något annat som höll på att byggas upp och den vändning som författaren tog var inte tillräckligt bra uppbyggd, Man hade sett tecknen hos en karaktär, men inte hos den andra. Okej, nog med vaga antydningar. 

 

Karaktärerna tyckte jag inte heller var lika bra i den här boken. Joshua irriterade mig till döds! Han blir så sjukt besatt och då kan han inte tänka på NÅGOT annat. Om han till exempel har bestämt sig för att hitta vem det var som skadade hans farbror, så kommer han inte kunna tänka på något annat förrän han har tagit reda på vem det var. Han är dessutom på skitdåligt humör hela tiden. Och Rose gjorde inte heller lika stort intryck den här gången. 

 

Bästa med boken: Karaktären Skeggsie

Sämsta med boken: Tog alldeles för många vändningar som jag ogillade. Var inte lika actionpackad som de tidigare. 

 

/Anna(:

Sidantal: 345

Betyg: 7/10

Originalspråk: Engelska

Serie: Ja (del 1)

 

Det som var det mest intressanta med den här boken var mytologin. Jag har inte läst särskilt många böcker där fokuset ligger på nordisk mytologi, och jag tror att det överlag är vanligare med till exempel grekisk mytologi i skönlitteratur. Därför kändes det kul att läsa om lite nordisk mytologi för en gångs skull. Jag har koll på grunderna, men jag visste inte alls vad en valkyria var. Att Asgård sedan existerade samtidigt som den moderna världen tyckte jag var riktigt roligt! Ni vet kanske att jag är lite halvrädd för High Fantasy, men i den här boken var fantasy-elementen balanserade väl, och det var aldrig svårt att hänga med i världsuppbyggnaden. 

 

Huvudkaraktären Freya tycker jag dock är en smula konstig, och hon är lite out of character genom hela boken. Tidigt i boken förklarar Freya att hon inte tycker om människor för att de inte gör något annat än att slåss. Sedan när hon själv står inför mobbare så tar hon till fysiskt våld för att vinna över mobbarna. It doesn't make sense. Om hon är så emot våld borde hon väl själv försöka att undvika det?

 

Budskapet i den här boken blir också lite snedvridet på grund av det här. Freya lär sina nya kompisar att slåss för att ta kampen mot mobbarna, men jag tycker inte att det är det budskapet som man bör sända till unga som drabbas av mobbning. Självklart ska man försöka bekämpa mobbning, men jag tycker inte att man bör uppmuntra barn som blir mobbade att bekämpa det genom att själva använda fysiskt våld. 

 

Annars tyckte jag att den här boken var väldigt spännande och mysig, en trevlig Middle Grade. Kapitlen var väldigt korta, och det gjorde att man hela tiden ville läsa vidare. Vänskapen mellan Freya och hennes nya kompisar var väldigt fin. Synd bara att det där felaktiga budskapet skulle förstöra det hela.

 

Bästa med boken: Mytologin 

Sämsta med boken: Att budskapet blev lite fel, och att Freya var lite out of character.

Författare: Jesse Andrews

Sidantal: 295

Betyg: 7/10

Originalspråk: Engelska

Serie: Nej

 

Eftersom den här boken alltid marknadsförs som otroligt rolig, så plockade jag upp den med förväntningen att jag antingen skulle älska eller hata den. Böcker vars fokus är att vara roliga är ofta lite svåra. Om man har samma humor som författaren brukar boken ofta vara väldigt bra, men har man inte det så är risken väldigt stor att boken faller platt. I det här fallet blev det faktiskt varken eller, så jag förstår inte varför jag skrev en så lång introduktion som sedan inte ens stämmer...

 

Jag tyckte att den var rolig ibland, men inte alls så rolig som jag hade förväntat mig. Jag ser var humorn är, men jag tyckte inte alltid att det som skulle vara roligt var superroligt. Det här kanske helt enkelt inte riktigt var min humor. Samtidigt så älskar jag sarkasm och ironi väldigt mycket, så om världen hade varit logisk borde jag ha tyckt om den. 

 

Greg som karaktär tycker jag är väldigt intressant och, som Raeleen från padfootandprongs07 nämner i sin recension, så tycker jag att han känns som en väldigt ärlig och verklig karaktär. Greg vågar erkänna att han egentligen inte bryr sig om Rachel eller att hon är sjuk.  Det låter grymt hjärtlöst när han säger det, men jag får också känslan av att han kanske säger för att han egentligen bryr sig, men inte riktigt vet hur han ska handskas med det. Greg är ingen älskvärd karaktär, och därför älskar jag honom. Många stör sig på att han alltid är så elak, men jag tycker om det. Han är otroligt awkward, socialt inkompetent, och beter sig hela tiden fel och säger helt fel saker, men jag älskar ändå att han gör det eftersom det gör honom speciell och rolig. Att han sedan kan klanka ner på sig själv på grund av det här gör det ännu bättre! Han känns realistisk. 

 

Även om jag kanske inte älskade den här boken, så tyckte jag fortfarande att den var bra och jag uppskattar den. Det känns som en frisk fläkt inom YA, och jag älskar att den inte är så sockersöt som så mycket annan YA. Den här känns mycket mer ärlig och verklighetstrogen, och den förskönar ingenting. 

 

 

Bästa med boken: Greg och hur ärlig den här boken känns

Sämsta med boken: Tyvärr berörde den mig inte

 

/Anna(:

 

Det här är mitt första bidrag till Bellas Wreck This Journal-grej! Hennes Wreck This Journal skickas runt och så ska man göra en eller två uppdrag i den, och det här var mitt första. Enjoy!

 

/Anna(:

I år har jag uppdaterat namnet från "bokbloggarträff" till "bokälskarträff", eftersom jag inte vill exkludera någon. Man måste nämligen absolut inte ha en bokblogg för att komma på den här träffen. I vilket fall som helst, bokälskarträff. Jag har "anordnat" den två år tidigare, och i år ska inte bli något undantag!

 

Den här bokälskarträffen, vad går den då ut på? I korta drag går den ut på att träffa andra bokälskare. Bokmässan är gigantisk, och chansen är inte så superstor att man bara lyckas springa in i andra bokälskare som man faktiskt känner. Därför är den här bokälskarträffen toppenbra. Vi samlas i alla fall på ett visst ställe på en viss tid och sedan umgås vi. Svårare än så är det inte (men det är sjukt trevligt).

 

I år verkar det dock inte som att någon officiell bokbloggarträff har anordnats, vilket såklart är lite trist, men det gör också att den här träffen kan bli längre. Som sagt, ni måste inte ha en bokblogg för att komma dit, jag vill gärna träffa alla som tycker om böcker (vilket ungefär alla på Bokmässan gör, men never mind)!

 

 

Kan vi komma till det viktiga nu? 

 

NÄR? Lördagen den 27:de september 2014 kl. 14.00

VAR? Bonnier Carlsens monter  B04:02

 

 /Anna(:

De flesta har vi väl säkert något minne till Twilight. Antingen var man den enda som hatade det, eller så var man, som alla andra, så förälskad av den glittrande vampyren att man inte kunde tänka på något annat. Twilight har dock gett mig så mycket mer än bara en förälskelse i en glittrande vampyr. 

 

Jag är inte helt säker när det var, men jag tror att det var under våren i 7:an. En av mina klasskompisar hade precis läst Twilight, som ännu inte hade hunnit bli superpopulär, och nu tyckte hon att jag också borde läsa den. På den tiden läste jag inte direkt ungdomsböcker,och speciellt inte ungdomsböcker som innehöll kärlek. Trots det lät jag mig övertalas. Och jag ÄLSKADE den (och vi ska inte ens gå in på hur jag överhuvudtaget inte kunde fokusera på mitt eget liv när jag läste "När jag hör din röst")! 

 

Under den här tiden hade jag en klasskamrat som jag umgicks lite med, men vi var inte vänner. Vi var bara i samma "gäng". Jag tyckte inte om henne, och nu i efterhand vet jag att hon inte tyckte om mig heller. Anledningen till det var att vi båda hade fördomar om varandra. Vi trodde båda att den andre var en sådan som hela tiden skulle veta bäst och alltid skulle ha rätt. 

 

Hon läste i alla fall också Twilight under den här tiden, och även hon älskade den. Då hade vi äntligen något att diskutera med varandra, och vi förstod då att den andra inte var så fruktansvärd och faktiskt inte alltid skulle veta bäst. Vi blev riktiga fangirls tillsammans, och vi tipsade varandra om nya saker som vi ville se och läsa. 

 

Det har gått nästan sex år sedan vi läste Twilight för första gången, och vi har varit bästa vänner ända sedan dess. Jag har inte kvar mitt intensiva intresse för Twilight, men jag har fortfarande kvar min bästa vän, och det är jag väldigt glad för! Även om jag inte älskar själva Twilight längre, så kommer jag alltid att vara tacksam för att den förbättrade mitt liv på så många sätt. Och istället för att fangirla över Twilight så fangirlar vi nu istället över en miljon andra saker, som att Jensen Ackles har skaffat Twitter, och hur roligt det där gifsetet med Señor Moriarty på Tumblr är. 

 

Det är inget fel att förälska sig i fiktiva karaktärer och världar, de kan förändra ens liv lika mycket som en kväll ute i den verkliga världen - om inte mer. 

 

(Sedan är ju Twilight också på sätt och vis anledningen till att jag ens började bokblogga, men det är en helt annan historia)