Sammanfattning av april 2012
Antal lästa böcker: 5
Antal lästa sidor: 1501
Antal svenska böcker: 5
Antal engelska böcker: 0 (suck...)
Den här månaden är jag riktigt nöjd med. Jag läste några riktigt bra böcker och även några medelmåttiga. Jag läste rätt så mycket med tanke på hur mycket jag har haft i skolan och jag är överlag mycket nöjd. Det enda jag inte är nöjd med är att jag ännu en gång inte läste något på engelska.
Bästa bok:
Den här månaden är det omöjligt att välja mellan två böcker. De var bägge ungefär lika bra fast på två hela olika sätt. Så det går helt enkelt inte att välja. De bästa böckerna var:
Tystnaden i bruset- Patrick Ness
En sån där vidrig bok där mamman dör- Sonya Sones
Sämsta bok:
Det måste nog vara Glashuset av Rachel Caine. Det fanns otroligt mycket i den som störde mig, men det var ändå något som gjorde att jag ville fortsätta läsa. Den var alltså inte helt kass, men inte helt otroligt bra heller.
Alla lästa böcker i april:
1.Glashuset- Rachel Caine 312 sidor
2. Tystnaden i bruset- Patrick Ness 412 sidor
3. Världen är elak- Pia Olofsson (del 1) 93 sidor
4. Själlös- Gail Carriger 365 sidor
5. En sån där vidrig bok där mamman dör- Sonya Sones 319 sidor(recension kommer)
Förhoppningar inför maj:
Eftersom jag har så svårt för att ta tag i läsningen på engelska, trots att jag verkligen vill och har massor att läsa, så hade jag tänkt att bara läsa på engelska i maj. Tyvärr tror jag inte att det kommer gå vägen riktigt, men kanske kan jag i alla fall läsa nästan bara böcker på engelska. Vi får se hur det går. Jag brukar ju ha lite svårt att hålla löften så det kommer nog sluta med att jag bara läser på svenska...
/Anna(:
Själlös
Titel: Själlös
Författare: Gail Carriger
Sidantal: 365
Betyg:7/10
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Soulless
Serie: Parasollprotektoratet (del 1)
Alexia Tarrabotti bor i England under 1800-talet. Hon är 25 år och ogift och som om inte det vore nog under den här tiden så är hon även själlös. Hon lever även i ett land där vampyrer och varulvar lever tillsammans med de vanliga människorna. Själlösa personer vet de dock inte så mycket om och de försöker hålla Alexias krafter gömda eftersom hennes själlösa egenskaper gör att hon kan neutralisera varulvar och vampyrers superkrafter och alltså göra dem till vanliga människor under tiden hon håller i dem.
Helt plötsligt börjar varulvar och vampyrer försvinna och det skapas även nya. Något som oroar de varulvar och vampyrer som styr eftersom det visar att något inte står rätt till. Vad är det egentligen som händer?
Handlingen är det som drar ner betyget på den här boken lite, den och själva världen. Men åter till handlingen. Under nästan hela boken tycker jag att själva "uppdraget" i boken är en aning luddigt. Varulvar och vampyrer försvinner och de gör sitt bästa för att ta reda på vad det är som händer. Dock lyckas de knappt komma på några ledtrådar och det gör att det inte blir särskilt spännande. Inte löser de själva gåtan heller, de bara ramlar rakt in i problemet utan att ha kommit på något alls vad det är som händer. De bara befinner sig mitt uppe i det helt plötsligt. Detta är inte något jag gillar, om handlingen drivs framåt av att de försöker ta reda på vad som händer så skulle det ju också vara roligt om det var de själva som kom på vad det var som hände istället för att de bara råkade snubbla rakt in det.
Dessutom så ligger egentligen inte särskilt mycket fokus på att lösa problemet(kanske det som är anledningen till att de faktiskt inte själva lyckades med det), utan istället sticker boken bara iväg åt massa sidospår. Det allra mesta är romantik.
Världen är också en aning luddig enligt mig. Hela boken igenom blir man påpressad massa information om hur landet styrs av vampyrer och varulvar och vanliga människor och allt möjligt. Det är hur rörigt som helst och dessutom är det massa speciellt med varulvarna,vampyrerna och de själlösa. Jag tyckte bara att det blev för mycket information för att jag riktigt skulle hinna ta upp allt och förstå hur hela världen var uppbyggd. Även allt det här med svärmar och utstötta varulvar m.m. gjorde mig förvirrad för jag kunde inte hålla reda på allt.
Den själlösa förmågan är i den här boken en av de viktigaste. Jag tyckte att det var otroligt coolt att själlösa kunde neutralisera övernaturliga människors krafter så att de blev som vanliga människor under tiden den själlösa höll i dem. Det gillade jag otroligt mycket för det var nytänkande. Dock hade jag velat ha mer information om de själlösa( i ena stunden klagar jag på att det är för mycket information, i andra stunden att det är för lite. Fördelningen av information var kanske lite dålig i så fall). Om man är själlös borde man väl vara helt annorlunda än vanliga människor? Eller? I själen brukar man ju säga att hela personligheten sitter och om man inte har någon, hur är man då? De diskuterar själen ganska mycket i boken, men jag tycker inte att jag får svar på alla frågor jag har och det stör mig lite att Alexia ändå är i stort sett som alla andra människor.
Karaktärerna tyckte jag faktiskt väldigt mycket om. De var nog kanske det bästa i boken. Alexia är väldigt rolig och dessutom annorlunda. Jag älskar att hon alltid tänker på mat och kakor (precis som jag), att hon alltid har svar på tal (ett av mina favoritdrag hos en karaktär) och att hon bara var väldigt bra överhuvudtaget. Visst tjatas det en del om att hon är 25 år och fortfarande ogift, men så var det ju på den tiden så det tänker jag inte klaga på.
Lord Maccon var också rätt bra. Han hade ett väldigt hett temperament och han blev väldigt lätt irriterad. Det gillade jag också för han var inte direkt som alla andra killar. Om han nu ens kan räknas som kille, han var rätt gammal.
Man kände ganska direkt att en romans skulle växa fram mellan Alexia och Lord Maccon. Till en början kändes det som att det gick alldeles för fort,speciellt eftersom de hela tiden klagade på att de störde sig på varandra. Fast i och för sig så var de ju attraherade av varandra hela tiden utan att de erkände det. Som sagt var så var den här boken fylld med väldigt mycket kärlek. Jag tyckte nästan att man la mer tid på att utveckla romansen i den här boken än vad man la på att till exempel lösa bokens huvudproblem.
Tempot i boken gick upp och ner. Ibland var boken så otroligt intressant att jag inte kunde sluta läsa, i nästa stund orkade jag inte med den mer. Så var det hela tiden och jag hade föredragit ett mer jämnt tempo.
Språket är lite speciellt i den här boken. En del udda ord används och det tar ett tag innan man vänjer sig vid det. Efter att man hade gjort det så tänkte man inte något vidare på språket, det var inte särskilt speciellt.
Boken är en aning luddig i handlingen och jag hade svårt att lära mig allt som var speciellt med de olika övernaturliga varelserna. Tempot varierade ganska mycket, men trots det tycker jag ändå att den var rätt bra. Den var rolig ibland och Alexia är en väldigt bra karaktär.
Bästa med boken: Alexia och själva idéen med själlöshet. Hoppas bara man får lära sig mer om själlösheten i nästa bok.
Sämsta med boken: Att den var en aning luddig på sina ställen och också hade ett varierande tempo.
/Anna(:
Samma bild, två olika omslag
Är det bara jag eller är de här två brudarna otroligt lika? Den ena tjejen sitter på den svenska boken Resten får du ta reda på själv av Lauren Oliver medan den andra sitter på UKs omslag av Unravelling av Elizabeth Norris. Huvudena är vända åt motsatta håll, men jag tror ändå att det är samma person.
Vad tror ni och vilket omslag tycker ni är snyggast?
Själv tycker jag inte direkt om något av omslagen...
/Anna(:
Tystnaden i bruset
Titel: Tystnaden i bruset
Författare: Patrick Ness
Sidantal:412
Betyg: 9/10
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Knife of Never Letting Go
Serie: Kaostrilogin(del 1 av 3)
I staden där Todd bor kan man höra varandras tankar. Todd hör allt som männen i byn tänker och anledningen till att han inte hör vad kvinnorna tänker är för att det inte finns några. Alla kvinnor dödades av ett virus.
En dag när Todd är ute i träsket stöter han på en märklig tystnad, han har ingen aning om vad det är, men han blir nyfiken och vill verkligen ta reda på vad det är. Men när han kommer hem efter promenaden så får han höra att han genast måste ge sig av. Allt är tystnadens fel. Han får en karta, en bok och en väska och han måste ge sig av. Han vet inte vart eller varför, men han har bestämt sig för att ta reda på det...
Till en början näst intill hatade jag den här boken. Den var otroligt seg, jag kom inte in i själva världen och dessutom var den skriven på ett irriterande sätt med grammatiska fel. Men jag är otroligt glad för att jag inte slutade läsa den, som jag nästan planerade att göra.
Handlingen är underbar. Till en början tyckte jag som sagt att den var en aning seg, men när jag väl kom in i hela tänket och förstod mig på världen så var boken otroligt bra. Jag gillade hela den mystiska handlingen och att man hela tiden satt och undrade vad som egentligen hade hänt.
I slutet blev dock handlingen en aning enformig. De sprang väldigt mycket, så pass mycket att det inte verkar troligt. Ingen orkar springa varje dag från morgon till kväll utan att varken sova eller äta. Det störde mig lite för det var inte särskilt verklighetstroget.
Karaktärerna var också otroligt bra. Jag älskade Todd för han var sarkastisk och rolig. Dessutom tyckte jag att hans förändring genom boken verkligen var till det bättre. I början brydde han sig nästan inte om någon annan än sig själv, men så var det inte alls i slutet. Todd har en hund som heter Manchee, han kan prata och det är roligt. Man känner verkligen att det är en hund som pratar eftersom språket han använder inte är särskilt intelligent. Ni som har läst boken vet att det också finns en annan karaktär som har ganska stor plats i boken, men eftersom jag inte vill spoila något så kommer jag inte berätta vem. Jag gillade i alla fall denna karaktär otroligt mycket.
De onda karaktärerna var också riktigt onda, det var så att jag nästan själv fick hjärtstopp varenda gång de kom. Dessutom gillade jag de småkaraktärer som man fick lära känna. Tänker inte gå in på detaljer här eller eftersom det skulle spoila.
Det som nästan är mest originellt med den här boken är språket. Till en början tyckte jag mest att det var en smula jobbigt, i alla fall felstavningarna, men det började jag gilla till slut. Jag gillade grejen med bruset redan från början speciellt eftersom bruset var så himla speciellt från person till person. Hade det inte varit det så hade det nog inte varit lika lyckat för alla människor tänker ju olika. Det var också tur att bruset skilde sig mellan hundar och människor eftersom hundar inte är lika intelligenta som människor.
Det som var roligt efter att jag hade läst den här boken var att jag blev så fast i tänket med bruset att jag i de senaste böckerna jag läst har suttit och hållit andan för att huvudpersonen tänkt något riktigt hemskt som jag då tänkt att den andra hört. Då har man verkligen fastnat i tänket i en bok, hahaha.
Världen och alla hemligheter som fanns i den älskade jag också. Jag älskade att de pratade om Gamla världen som antagligen är jorden. Nya världen som de bor i nu är på en planet ganska långt från jorden.
Något annat jag verkligen gillar med den här boken är att varje kapitel slutar med cliffhangers,ungefär som i Hungerspelen, och det gör att man verkligen vill fortsätta läsa boken. Hela boken slutar också med en stor cliffhanger och det gjorde att jag ville börja läsa del 2 direkt!
Jag tyckte otroligt mycket om den här boken och jag har förstått att jag faktiskt tycker om dystopier för de två jag hittills läst har varit riktigt bra! Jag är sugen på att läsa del 2 och hoppas att den kommer ut i pocket snart. Jag rekommenderar verkligen den här boken, den kan vara svår att komma in i men efter att man gjort det så är den otroligt bra.
Bästa med boken: Språket och hela konceptet med bruset. Så himla originellt(även om det nog hade varit jobbigt att själv kunna höra andras tankar). Dessutom var den rolig!
Sämta med boken: Att jag hade svårt att komma in i den.
Förlåt om recensionen inte är bra, jag är trött och... konstig idag(eller alltid)
/Anna(:
Tävlingstips
Sedan så har även Beronde av böcker en tävling där ni kan vinna Glöm mig inte Rör mig inte (menade jag förstås)av Tahereh Mafi. Avslutas också ikväll!
Även Bellasbok har en tävling där man kan vinna Rör mig inte av Tahereh Mafi.
/Anna(:
11 frågor
Blev utmanad av Man på bloggen bokskadad och det är även hon som har skrivit de elva frågorna som jag nu ska besvara. Här kommer reglerna:
Regler:
- Har du blivit utmanad så ska du svara på de 11 frågor din utmanare gett dig och posta på din blogg!
- Välj sedan 11 nya att utmana och länka i ditt inlägg.
- Hitta på 11 nya frågor till dem!
1. Vad brinner du mest för?
Oj, shit vilken svår fråga. Det varierar ju något väldigt. Och att brinna för något är ju ännu värre än att bara tycka om att göra något.
Jag brinner för:
Böcker-driver man en bokblogg, sitter och kollar på youtubeklipp om böcker dagarna i ända och älskar att läsa, ja då kan man väl inte annat än brinna för böcker?
Musik- Jag klarar mig verkligen inte utan musik. Jag spelar fiol och piano, men jag älskar även att lyssna på musik och sjunga med. En stor anledning till att jag sitter så mycket vid datorn är för att jag bara måste lyssna på musik! Det finns inte mycket som går upp mot känslan av att hitta en ny låt som man bara börjar älska efter att man hört den för första gången.
Lära mig saker- Jag gillar inte att lära mig saker på det sättet man gör i skolan. Att man får massa läxor och sådant som man sedan ska skriva prov på. Det är inte så att jag tycker att det är roligt. Jag tycker liksom att det är roligt att kunna saker i frågesport och helt enkelt känna att jag kan en hel massa. Jag spetsar alltid mina öron lite extra när någon berättar någon intressant fakta som jag vet kan nämnas i någon gång i framtiden.
Johnny Depp- Kan man säga att man brinner för Johnny Depp? För i så fall gör jag det. Han är min absoluta favoritskådespelare(eller favoritman överhuvudtaget) och det har han varit sedan jag var 9 år gammal och såg Pirates of the Caribbean för första gången.
Mina vänner- Ja, jag älskar att umgås med mina riktigt nära vänner och får jag inte träffa dem på lång tid så känner jag mig nästan lite tom. De utgör en stor del av mitt liv och det hade verkligen inte varit detsamma utan dem.
2. Vad får dig att tycka om en person?
Något som får mig att tycka om en person är när den får mig att skratta och gör mig glad. Det är underbart med människor som man kan prata med nästan direkt utan att det känns konstigt. Jag brukar ha lite svårt att prata med människor som jag inte känner, men det finns vissa som man klickar med direkt. Det är också viktigt att man kan lita på personen och att den inte hela tiden försöker vara som alla andra utan vågar stå för sina åsikter. Jag tycker också om människor som är någorlunda intelligenta och som inte bara bryr sig om hur deras hår ligger.
3. På ett nöjesfält - är du den som åker allt eller den som står bredvid?
Det var länge sedan jag var på ett nöjesfält sist, men när jag var det så var jag den som åkte i stort sett allt. Kanske inte de absolut värsta, men jag åker det allra mesta. Jag är alltid livrädd under tiden man står i kön och väntar, men när man väl börjar åka tycker jag däremot att det är roligt. Dock är jag inte den som skriker när jag åker något. Jag bara sitter där och glor typ.
4. Anta att du får en egen tv-serie - hur skulle din signaturlåt låta?
Antingen något som gör en glad och nästan får en att skratta. Lite humoraktigt alltså. Annars skulle jag verkligen inte ha något emot en signaturmelodi specialgjord åt min TV-serie av självaste Florence+the Machine. Det hade varit underbart.
5. Den underligaste dröm du någonsin drömt?
Så fort jag läste frågan kom jag och tänka på en helt störd dröm jag hade en gång. Jag hade nyss blivit en vampyr och jag sög blod från böcker. Sjukt eller hur! Jag kommer ihåg drömmen ganska tydligt trots att den var kort. Jag stod där inne i ungdomsrummet på mitt bibliotek och sög på en bok. Man måste råka ut för ganska mycket bakterier om man suger blod från biblioteksböcker...
6. Finaste namnet?
Jag älskar namnen Coraline, Araminta, Jace och Caleb
7. Aldrig mer kunna skratta eller att aldrig mer kunna få andra skratta?
Den här frågan är så elak att jag skulle vilja stämma den som har kommit på den. Hahaha. Jag älskar att få andra att skratta och det är faktiskt något som jag är någorlunda bra på. Men tänk att aldrig kunna skratta själv. Då skulle man ju dö hur ung som helst eftersom att ett gott skratt förlänger livet. Shit vad svårt! Men jag tror faktiskt att jag tar att aldrig mer kunna skratta själv. Det är så himla roligt när man säger något som får någon annan att skratta.
8. Rätt du lagar när du vill imponera?
Jag tror inte att det finns någon som jag kan imponera på med min matlagning... Jag är liksom stolt över mig själv när jag lyckas med fiskpinnar som varken är brända eller frysta i mitten. Men skulle jag verkligen försöka imponera på någon tror jag att jag skulle ge mig på hasselbackspotatis och någon smarrig köttbit. Eller så skulle jag be min mamma att lära mig någon av hennes starka underbara grytor.
9. Har du någon sorts tvångstanke?
Jag tycker om att räkna saker. Om jag till exempel stänger av vattenkranen så kan jag trycka på den typ tre gånger för att vara "säker" på att den är ordentligt stängd. Sjukt,jag vet. Sedan så gör jag väl några andra störda saker också antar jag.
10. Saker i matväg som du inte klarar av att äta?
Lax och skolans köttfärslimpa. Det finns säkert fler maträtter och sådant som jag inte klarar av, men det var dessa jag kom på nu. Jag äter det mesta annars.
11. Fiktiv karaktär du helst skulle vilja vara? (Det får vara tv, film eller bok.)
Även den här frågan var svår att svara på... Kanske Rose Hathaway i Vampire Academy för hon är så himla kick-ass. Eller Clary i The Mortal Instruments(av uppenbara anledningar). Sedan så skulle det vara otroligt trevligt att vara Anna i Anna and the French Kiss också! Eller Elena i Vampire Diaries(för att få träffa Damon) eller kanske någon i Pirates of the Caribbean så att jag får träffa Jack Sparrow. Svårt val alltså...
Hoppas mina svar var bra!
Här kommer de jag utmanar(försöker att inte välja de som Man redan valt):
EMELIE,Frida, Amelie, Anna(Boktycke), Andréa, Lucy, Clara, Miriam, Matilda och Johanna,Nelly, Sandra & Freddy
De 11 frågorna ni ska besvara:
1. Vilken egenskap är du mest nöjda med hos dig själv?
2. Nämn en riktigt pinsam sak som di råkat ut för.
3. Vilket ämne är/var du sämst på i skolan?
4. Om du har gjort något bra och vill belöna dig själv, vad gör du då?
5. Finns det några slags böcker du verkligen inte klarar av och varför i så fall?
6. Har du någon framtidsplan/dröm som du verkligen hoppas slår in om några år?
7. Döper du föremål som du äger? (Exempel: Har din cykel något namn?)
8. Vad är det första du gör när du går upp på morgonen?
9. Om du kunde byta liv med vem som helst under en dag, vem skulle det i så fall vara och varför?
10.Föredrar du några få vänner som står dig nära eller många vänner som du inte känner så väl?
11. Använder du paraply när det regnar ute eller är du lite wild and crazy?
/Anna(:
Veckans musik v.17
Call Me Maybe- Carly Rae Jepsen
Hittade den här låten för några dagar sedan och jag kan inte sluta lyssna på den! Man blir på otroligt bra humör av den. Jag blir det i alla fall. Jag tror dock inte att min syster blir det för hon tycker inte om att jag lyssnar på den hela tiden^^
/Anna(:
Världsbokdagen
Snart ska jag gå och lägga mig och läsa så att jag känner att jag verkligen hyllat böckerna denna dag!
Är det förresten någon mer än jag som har nationella prov i svenska imorgon? Känner mig en aning rädd...
Eftersom det här ändå blev lite av ett uppdateringsinlägg så kan jag ju också passa på att meddela att jag hade muntliga nationella proven i franska idag(något ni säkert inte bryr er om). Det var sjukt läskigt och jag har ingen aning om hur det gick. Antingen inte så bra, jag är nämligen inte särskilt säker eller bra när det kommer till franska... Hur mycket jag än vill vara säker och bra.
/Anna(:
Världen är elak (del 1)
Titel: Världen är elak
Författare: Pia Olofsson
Sidantal: 93 (del 1 som sagt)
Originalspråk: Svenska
(kommer ej sätta något betyg eftersom detta bara är första delen, ej hela boken)
”Året är 2107
Världens länder har slutat lita på varandra -
ett tredje världskrig tar sin början.
Sverige har tagit ett extra steg i utvecklingen och landet skyddas numera av mänskliga vapen med krafter som mänskligheten tidigare aldrig varit kapabel till att skapa.
Det är när ett ännu större hot än de någonsin kunnat vänta sig tar sig in över gränserna runt landets kuster, och en brutal attack mot högkvarteret sätter deras säkerhet på prov, som drastiska åtgärder måste dras.
Adrian, en stolt ung landsbeskyddare som innerst inne plågas av skulden för hans väns död, utser sig frivillig till att ta sig in till fiendelandet och rädda de som blivit kidnappade. Med sig har han en trupp modiga vänner, och en man som Adrian misstänker har något att göra med attacken mot Sverige.”
Texten är inte skriven av mig utan av författaren själv!
Ni som är bokbloggare vet säkert vem Pia Olofsson är(och kanske även ni som inte är bokbloggare). Det är hon som driver bloggen Bookrelated. Som projektarbete på gymnasiet har hon valt att skriva en bok som hon sedan har lagt upp på internet för att folk ska kunna läsa och recensera den. Jag tog självklart tillfället i akt eftersom jag har varit otroligt förväntansfull inför att läsa den här boken. Det är ju dessutom extra roligt när man på sätt och vis har kontakt med den som skrivit boken.
Den delen som ligger ute nu är som sagt var bara första delen, alltså inte hela boken. Anledningen till att det bara är första delen tror jag är för att Pia inte hann skriva färdigt hela boken inom tiden som de fick till projektarbetet. Jag tror att jag läst någonstans på hennes blogg att hon ska försöka få upp del 2 till sommaren.
Vad tyckte jag då? Jag blev faktiskt glatt överraskad! Handlingen kom igång direkt och man behövde inte sitta och tragla sig igenom 200 sidor innan boken blev spännande(sådana böcker har jag läst mycket på senaste tiden). Detta är något jag uppskattar eftersom jag nästan alltid hatar inledningen i böcker.
Huvudkaraktären Adrian tyckte jag mycket om. Han känns verklig och trovärdig. Ännu har jag inte riktigt hunnit lära känna honom,men det är inte något man kan kräva efter 93 sidor. Det jag läst om honom än så länge har varit mycket lovande!
Karaktärerna Alexis och Celia tyckte jag också om.Speciellt när de var tillsammans. Man kände verkligen att de passade ihop och att de tyckte om varandra.
När jag började läsa boken satt jag och tänkte på att de nog befann sig i Göteborg. Ni skulle sett min förvåning när jag bara någon sida senare förstod att jag hade rätt! Jag förstår fortfarande inte hur jag lyckades pricka in rätt stad. Scenerna var beskrivna väl och jag lyckades få tydliga bilder framför mig hur det såg ut. I vissa böcker får jag inte det ,och det är något negativt för mig, men det fick jag i den här.
Slugaren fick mig att tänka mycket på Kraken i Pirates of the Caribbean och det gjorde att jag hade lätt för att föreställa mig den också. Antagligen ser den inte ut som Kraken, men det är i alla fall så som den ser ut i mitt huvud.
Tempot i boken är bra, man sitter hela tiden och undrar vad det är som kommer hända och det tycker jag mycket om. Att man dessutom får vänta lite innan man får svar på sina funderingar är något jag uppskattar för det gör att man vill fortsätta läsa.
Världen gillade jag väldigt mycket. Speciellt de olika sorters människorna som fanns. Jag gillade att de hade olika förmågor. Den jag gillade bäst att läsa om var den när de kunde Försvinna. Det var intressant att man kunde fastna i Mittemellan och aldrig hitta därifrån. Hur själva Försvinnandet fungerade var något som var otroligt genomtänkt och det gillade jag.
Något jag tyvärr hade lite problem med var att hålla isär namnen på alla människor med olika förmågor. Jag kom aldrig riktigt ihåg vad de hette och jag kunde inte para ihop dem med förmågan de hade. Dessutom hade de en speciell ögonfärg beroende på vilken förmåga de hade, den lyckades jag heller aldrig hålla isär. Förhoppningsvis lär jag mig namnen på förmågorna när jag läst lite mer.
Något annat som var lite svårt att hålla isär i början var alla namn och karaktärer, men jag antar att det blir lite färre viktiga karaktärer nu i del 2 och att jag då kommer få bättre koll på dem. Dessutom lär jag nog känna dem mer då.
Den här boken lämnar mig dock en aning frustrerad(på ett bra sätt). Den tog nämligen slut PRECIS när det började bli otroligt spännande. Man fick veta vad själva huvudsyftet med boken skulle vara och sedan slutade den med värsta cliffhangern. JAG VILL HA MER. Jag är rätt säker på att det som kommer nu i del 2 kommer vara väldigt bra.
Jag blev positivt överraskad av den här boken. Jag gillade att den utspelade sig i Sverige och jag gillade syftet de här människorna tjänade. Att de var här för att försvara Sverige. Jag älskade även de olika förmågorna som de hade(även om jag inte skulle kunna rabbla alla utantill ännu), speciellt då idéen bakom Försvinnandet.
Bästa med boken: Själva idéen och de olika förmågorna som personerna hade. Dessutom gillade jag slutet på del 1 för det fick mig att verkligen vilja läsa vidare. Att boken också började med action direkt!
Sämsta med boken: Att jag hade en aning svårt att hålla reda på namnen till förmågorna och vilka namn som hängde ihop med vilka förmågor.
Och till Pia: du borde känna dig stolt för det här är verkligen bra och inte något som jag bara säger.
/Anna(:
Veckans musik v.16
Give Me Love- Ed Sheeran
/Anna(:
Böcker som borde översättas till svenska- som ännu inte blivit det(1)
1. The Mortal Instruments- Cassandra Clare
Den här serien är omåttligt populär både i USA och Sverige. Dessutom kommer den snart som film och då borde man väl verkligen satsa på att översätta den så att även svenskar som inte läser på engelska kan läsa denna underbara serie. Eller? I och för sig tvivlar jag på att Jaces sarkastiska kommentarer skulle bli lika roliga på svenska, men ändå.
2. Anna and the French Kiss och Lola and the Boy Next Door- Stephanie Perkins
De här böckerna tycker jag själv är helt underbara, en av de bästa jag läst i mitt liv, och jag vet att det är många som håller med mig. Även de här böckerna är stora i Sverige och nästan varenda bokbloggare som läser på engelska har läst och gillat dem Varför översätts de då inte till svenska? Det är helt underbara kärlekshistorier som många skulle gilla om de fick chansen att läsa dem.
3. Divergent-Veronica Roth
Den här boken har jag själv inte läst ännu, även om jag vill, men även med den här boken har jag inte hört något annat än bra recensioner. Dessutom är det en dystopi och dystopier är ju riktigt inne just nu så de borde inte förlora något på att översätta den. Dessutom kommer ju tvåan ut snart!
4. The Perks of Being a Wallflower- Stephen Chbosky
Den här har jag heller inte läst, men jag har hört mycket bra om den och dessutom ska den bli film som nog många kommer gå och titta på eftersom Emma Watson, som spelar Hermione i Harry Potter, spelar en av karaktärerna i filmen. Så den borde ju bli översatt så att folk kan läsa boken först och sedan se filmen.
UPDATE: Tydligen är det så att den här boken faktiskt finns översatt, dock för länge sedan och säljs inte längre. En nyrelease av den här boken skulle alltså inte sitta fel! Tack ni som tipsade mig om att jag hade fel. Det är bra att någon är vaken och har ögonen öppna när jag inte har det!
5. Bloodlines- Richelle Mead
Eftersom vi har översatt Vampire Academy till svenska borde det inte finnas något annat än att vi översätter Bloodlines-serien också eftersom det är en spin-off på Vampire Academy. Dock har jag ännu inte hört något om att den ska översättas, men vi håller tummarna!
Kanske kommer det någon fortsättning på det här inlägget någon gång för det kommer ju alltid nya böcker som jag tycker borde bli översatta. Finns det någon bok som jag missade att ta med? (Och ni behöver inte skriva The Fault in Our Stars för jag har läst någonstans att den ska bli översatt)
/Anna(:
Glashuset
Titel: Glashuset
Författare: Rachel Caine
Sidantal:312
Betyg:5/10
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Glass Houses
Serie: Vampyrerna i Morganville
Claire har nyss börjat på en internatskola i Morganville. Hon är bara sexton år gammal, men hon fyller snart sjutton, och hon är otroligt smart. Så smart att hon fått hoppat över en årskurs.
Men tjejerna på skolan är inte särskilt snälla mot Claire, hon blir mobbad och en dag dödar de henne nästan. Det är då hon bestämmer sig för att flytta ifrån internatskolan. Men hon kan självklart inte säga något till sina föräldrar, de skulle aldrig tillåta att hon flyttade ifrån skolan.
Hela dagen ringer hon runt till olika ställen för att hitta någonstans att bo, inget ställe passar förrän hon ringer till Glashuset. Samma dag tar hon en taxi till Glashuset och där flyttar hon ganska snart in. Där bor redan tre tonåringar och det tar inte lång tid innan de blir vänner. Det dröjer heller inte lång tid innan Claire blir inblandad i något som har med vampyrer att göra...
Jag kan väl börja med att säga att jag hade mycket höga förväntningar på den här boken. Jag hade hört otroligt mycket bra om den och jag var sugen på att läsa en vampyrbok där vampyrerna faktiskt var elaka. Boken levde tyvärr inte upp till mina förväntningar...
Handlingen rörde sig ganska fort framåt, något som var både bra och dåligt. Det gjorde att jag lätt kom in i boken och att jag fortsatte läsa. Redan i början kändes dock inte handlingen särskilt trovärdig. Claire blir misshandlad av tjejerna i skolan och man får inte någon särskild anledning till varför, bara att hon varit mobbad tidigare. Antagligen har det att göra med att hon är smart, det brukar aldrig leda till något bra. I alla fall så trodde jag inte riktigt på handlingen att tjejerna misshandlar henne så svårt att hon nästan dör, hon går till doktorn och doktorn knappt bryr sig om vad som hänt utan bara skriver ut lite medicin. Att hon sedan slutade gå till skolan i flera dagar, när hon tydligen aldrig hade skolkat förut, borde ju väcka en del misstankar.
Ibland gick dessutom både handlingen och dialogerna så snabbt fram att man inte hann förstå vad som hände. Som exempel tar jag en gång när Claire var tillbaka i skolan och råkade hamna i klorna på de elaka tjejerna. De slog henne först massa och hotade henne med att de skulle döda henne. Sedan blev Claire värsta tuffingen och kaxade(som hon förresten gör typ hela tiden trots att hon vet att hon kan bli dödad) och ja, sedan lät de henne gå. Bara sådär. Jag bara: WTF?! Vad händer nu eller? Varför går hon? Varför gör de inget?! Varför dödar de henne inte?
Karaktärerna är också sådär. Claire är beskriven som typ smartare än 90% av jordens befolkning. Smartheten visar sig dock inte särskilt bra för hon lyckas aldrig klara sig ur några problem själv utan det är alltid något annat som hjälper henne. Som att bilen åker på ett gupp eller något liknande. Krävs inte särskilt mycket hjärna till att klara sig ur en sådan situation. Och just det, när man blir hotad till livet och vet att man kommer bli dödad om man går till skolan, DÅ GÅR MAN INTE TILL SKOLAN OCH FÖRSÖKER SPELA TUFF. För ärligt talat, vem som helst fattar ju hur det kommer gå. Om en karaktär är beskriven som smart, då ska den helst vara smart också. Tack.
De elaka tjejerna är sjukt läskiga och jag tror inte på dem för en sekund. Ledaren i gänget borde verkligen skickas till psykhem. För hon har inte alla indianer i kanoten. Så sjukt skruvad är hon.
Shane gillar jag faktiskt väldigt mycket. Han är en ganska typisk snygg-kille-som-man-alltid-hittar-i-ungdomsböcker-nu-för-tiden men jag gillar honom ändå av någon oförklarlig anledning. Claire tycker förresten också att han är snygg. Precis som att hon tycker att Michael är snygg.
På tal om Michael. Han ska vara typ 18 år gammal och alltså, det enda jag såg framför mig var en femtioårig man. Det förstörde verkligen min syn av honom och Claires smak. Allt han gjorde kändes liksom femtioårigsaktigt på något sätt.
Vampyrerna är en besvikelse också. Alla säger att de är så himla onda i den här serien, men jag tycker inte det. Onda vampyrer dödar folk lite hur som helst bara för att det är roligt. De här vampyrerna gjorde inte alls det. Fast pluspoäng för konceptet med vampyrerna ändå.
Trots att jag blev frustrerad och irriterad på många saker i innehållet i den här boken så vill jag ändå fortsätta med serien. I alla fall en bok till. Jag vill se om det blir bättre. Och för att jag gillar Shane.
Trots att det inte var någon superbok så tog det inte lång tid att läsa ut den för handlingen flöt på bra och den var ändå spännande på sätt och vis. Men om nästa bok inte blir bättre så kommer jag nog inte fortsätta med serien.
OCH JUST DET. Jag måste bara klaga på en sak som VERKLIGEN irriterade mig. Det står att man glömmer av att Morganville existerar om man flyttar därifrån. Okej, det köper jag. Flyttar man sedan tillbaka till staden kommer man ihåg Morganville igen. HUR KAN MAN ENS BESTÄMMA SIG FÖR ATT FLYTTA TILL EN STAD SOM MAN INTE VET EXISTERAR?!
Bästa med boken: Shane och flytet i boken.
Sämsta med boken: Alla saker som jag verkligen inte trodde på. Och att Claire inte alls var smart egentligen.
/Anna(:
Fredagen den 13:e
Paketet innehöll mina recensionsexemplar från Styxx Fantasy. Tack så mycket!
Döda flickors dans- Rachel Caine - Förra veckan läste jag ut Glashuset. Jag är inte riktigt säker på vad jag tycker om den än, men jag ville ändå läsa fortsättningen för att se om serien blir bättre.
Själlös- Gail Carriger -Den här boken verkar mycket intressant och annorlunda! Jag hade önskat att jag kunde åka till Stockholm när författaren kommer dit, men det går inte. Varför bor jag så långt ifrån Stockholm? Eller ännu bättre: varför kom inte hon till något ställe nära mig?
Jag blev förvånad när jag såg hur liten Själlös var på bredden. Kändes nästan som att hålla i en bibel. Jättegullig var den.
Såhär såg den ut utan sitt skyddsomslag. Enligt mig var den sjukt snygg så det var därför jag tänkte visa er(asså det var snyggt med svart och rosa tillsammans, inte att jag var superimponerad över det helsvarta omslaget).
Lite annan uppdatering då:
1. Just nu läser jag Tystnaden i bruset av Patrick Ness och jag tycker om den riktigt mycket, förhoppningsvis läser jag ut den idag eller imorgon!
2. Eftersom jag verkligen vill läsa Nattens Cirkus av Erin Morgenstern bad jag mitt skolbibliotek att köpa in den, så nu är det bara att vänta.
3. Jag vill verkligen hinna läsa City of Fallen Angels innan City of Lost Souls kommer ut. Dock ser det lite tveksamt ut på den fronten just för tillfället...
4. Idag när jag cyklade hem kom jag på att jag nog inte läser EN ENDA bokblogg som är skriven av en kille. Om det finns någon därute får ni gärna länka den till mig för det skulle vara roligt att läsa en bokblogg ägd av en kille.
5. DET ÄR FREDAG!! Fast jag måste ändå jobba hela helgen med läxor och mitt muntliga tal inför nationella provet...
/Anna(:
Veckans musik v.15
Kyla La Grange- Vampire Smile
Jag hittade Kyla La Granges låtar för några veckor sedan och jag älskar henne!
/Anna(:
Dagens fråga
Än en gång dags för Dagens fråga för jag tyckte själv att jag kom på en himla bra fråga. Eller något liknande...
Vilken del av en bok tycker ni är värst? Början,mitten,slutet eller något helt annat?
Själv tycker jag att det värsta är när man är mitt emellan två böcker, det är alltid så svårt att välja vad man ska läsa. Dessutom hatar jag att börja i nya böcker för då måste man lära sig den nya världen, sättet författaren skriver på och så är det inte så många böcker som är superbra i början. Därför hatar jag början mest i en bok. Det är ofta när jag precis börjat i en bok som jag läser som minst. För jag orkar inte lära mig den nya världen. När man väl kommit in i boken och fattar allt är det ju bara att läsa på.
/Anna(:
Hungerspelen bok- och filmrecension
Titel: Hungerspelen
Författare: Suzanne Collins
Sidantal:304
Betyg: 10/10
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Hunger Games
Serie: Hungerspelstrilogin (del 1)
Där USA tidigare låg ligger nu Panem som är uppdelat i 12 distrikt och en huvudstad. Varje år hålls Hungerspelen där två personer, en kille och en tjej, från varje distrikt ska åka till en arena och döda varandra tills det bara återstår en person. Detta är segraren och han eller hon får åka hem till sitt distrikt igen och bli firad som en vinnare.
Katniss bor i Distrikt 12, det fattigaste av dem alla. Hennes far omkom för några år sedan i en gruvolycka och sedan dess har hon fått skaffa mat till sin familj. Det gör hon genom att jaga tillsammans med sin kompis Gale.
När det är dags att välja spelare till årets Hungerspel blir Katniss syster Prim utvald. Eftersom Katniss är helt säker på att Prim inte skulle klara en dag inne på arenan väljer hon att ta hennes plats.
Katniss skickas genast iväg till huvudstaden för att göras i ordning inför spelen. Några dagar innan spelen börjar får hon öva, lägga upp taktiker och även delta i en del intervjuer. När väl spelen börjar gäller det bara för Katniss att överleva så att hon blir sist kvar. Så att hon får komma hem till sin familj igen. Fast chansen är inte särskilt stor...
Jag bestämde mig för att läsa om den här boken inför biopremiären eftersom jag läste den för första gången 2009. Jag blev otroligt förvånad över hur mycket jag faktiskt kom ihåg från första gången, trots att det var tre år sedan! Boken måste alltså ha gjort ett riktigt stort intryck på mig. Fast det hade jag kunnat berätta utan att ha läst om den.
Handlingen är något helt otroligt och nyskapande. Jag är inte någon van läsare av dystopier och det gör att jag finner den här idéen helt otrolig, jag vet inte om den är det men. Trots att det tar nästan 120 sidor innan spelen ens börjar så är det inte en tråkig stund innan dess. Katniss vanliga liv och förberedelserna inför spelet är minst lika intressant som själva spelet.
Det som gör att den här boken blir så himla lyckad tror jag är att Suzanne inte har några problem med att döda sina karaktärer på hemska sätt. Handlingen är inte censurerad och det är trevligt att för en gångs skull inte läsa något från USA som känns censurerat. Handlingen är hemsk och rå, men när man läser det känns Hungerspelen som något helt naturligt. Jag kände att det var missuppfattningsvarning på den meningen också. Självklart är Hungerspelen hemska och det är helt sjukt att de i huvudstaden ens kan njuta av att se på dödandet av tonåringar, men boken är så himla bra skriven att Hungerspelen känns helt självklara i den världen.
Som sagt var är handlingen aldrig någonsin tråkig, tempot är faktiskt otroligt högt hela tiden. Jag älskar till exempel att läsa om när Katniss bara går runt i skogen för att hitta mat. Det gör att jag blir sugen på att leva i vildmarken i några dagar.
Karaktärerna känns också helt otroligt verkliga och Katniss är en av mina absoluta favoritkaraktärer. Jag älskar att hon är så himla stark och tuff trots att hon är en tjej( och vad jag menar med det är att tjejer ofta är klena och svaga i böcker nu för tiden). Hennes lite arroganta sätt är också något som tilltalar mig. Hon tror också att bara för att hon är på det sättet så tycker ingen om henne. Det visar sig att hon har fel om det för det är många som tycker om henne. Trots att hon är en aning arrogant ibland så slåss hon för de personer hon tycker om och det är alltid fint att läsa om.
Vem vinner då kampen mellan Peeta och Gale? När jag läste boken första gången var jag helt klart Team Gale, och det är jag fortfarande. Jag gillar faktiskt inte alls Peeta särskilt mycket och det har jag aldrig gjort. Gale är mycket bättre.
Haymitch är också en av mina favoriter i boken. Han är smart och någonstans långt där nere har han även ett hjärta. Visst har han problem med alkoholen, men vem kan klandra honom. Jag tror knappast man kan förstå hur påfrestande det måste vara inne på arenan. I början får man känslan av att Haymitch bara bryr sig om Peeta, men man känner också att han tror på Katniss. Det märks ju även senare i boken eftersom han bara skickar gåvor till henne.
Många anser att kärlek har en stor plats i den här boken, men jag håller inte med. Och nu pratar jag om KÄRLEK alltså. Inte att Katniss tycker om sin syster eller så. Anledningen till att jag inte tycker att den här boken handlar särskilt mycket om kärlek är för att den inte direkt gör det. Hela boken igenom känns det bara som att Katniss låtsas att hon är kär i Peeta för att locka sponsorer. Känns ju väldigt romantiskt, eller hur?
Visst håller de på lite i grottan lite senare i boken, men jag tycker ändå inte att det känns romantiskt på något sätt. Visst är Peeta kär i Katniss, men det känns verkligen inte som att Katniss är kär i Peeta. Hon utnyttjar honom bara. Det är i alla fall så jag känner. Trots att hon senare börjar känna sig lite kär i honom.
Språket är otroligt fint och beskrivande. När jag först läste boken tyckte jag att språket var lite svårt och ibland hände saker lite för snabbt. Så var det absolut inte nu. Boken är beskriven så bra att jag får en klar bild över hur exakt allt ser ut.
Den här boken är alltså något alldeles extra och jag tyckte om den minst lika mycket andra gången jag läste. Tempot och språket är otroligt bra och det finns inte en tråkig stund i hela boken. Kanske måste jag även läsa om tvåan snart. När jag läste den första gången blev jag inte riktigt såld, men det kanske jag skulle bli nu.
Bästa med boken: Att den verkligen känns verklig, att karaktärerna är superbra och att man verkligen kan leva sig in i boken.
Sämsta med boken: Omöjligt att komma på något, enligt mig har den här boken allt och den brister inte någonstans.
Har du inte läst den här boken än( något jag verkligen tvivlar på) borde du verkligen göra det nu för jag ger inte ut 10:or bara för att det är roligt!
Hade bara tänkt slänga in en lite recension på filmen också. Eller kanske mer som en lite jämförelse mellan boken och filmen.
För det första: det finns ingen chans att filmen någonsin kan slå boken.Så nu var det sagt.
När filmen började la jag först märke till två saker:
1. Filmen var otroligt suddig. Tog jag av mig mina glasögon såg jag precis lika bra som med dem på(och ja, jag ser dåligt på långt håll) och det är ju inte något att eftersträva.
2. Filmen skakade som tusan. Det var skakigt och närbilder och allt bara snurrade. Jag brukar aldrig bli illamående på bio, men det blev jag den här gången. Jag trodde att detta skulle försvinna ett tag in i filmen, att det bara skulle ge en liten extra touch åt livet i Distrikt 12. Jag hade fel. Även vid stillbilder där skådespelarna inte rörde sig särskilt mycket skakade kameran och det var bara riktigt irriterande. I slagsmålen skakade det dessutom så mycket att man inte kunde se vem som hade övertaget.
Början var bra, jag gillade själva slåttern och jag kan erkänna att jag grät då. Men jag tyckte att själva början, fram till spelen, nästan hann kännas lite seg och det är ju inte roligt eftersom den inte alls känns seg i boken.
Dessutom gillade jag inte alls när de åkte runt i de där vagnarna. Elden såg ganska patetisk ut. Ärligt talat. Ungefär som när vargarna talade i Breaking Dawn.
Inte mycket såg ut som jag hade tänkt mig, men så är det ju alltid. Jag satt hela tiden och viskade till min syster och sa att det inte skulle se ut så där. Hon höll med, men när jag började förklara hur det skulle se ut höll hon aldrig med. Alla får ju sin helt egen bild och det går inte att tillfredsställa alla.
Resten av filmen var faktiskt riktigt bra och jag gillade Jennifer Lawrence som Katniss. Hon spelade henne otroligt bra! Han som spelade Gale(Liam Hemsworth?) gjorde honom också bra. Dock gillade jag inte riktigt han som spelar Peeta. Han ser verkligen inte ut som den Peeta jag hade tänkt mig.
När Rue dog (hade kunnat vara en spoiler om inte ALLA redan visste detta) grät jag något helt otroligt. Tur att jag inte började snyfta högt som tusan i biosalongen. Men den scenen var ungefär som jag hade tänkt mig och den var väldigt fin.
Slutet är jag besviken på. Det som är läskigt med muttarna är ju att de har de gamla deltagarnas ögon. Eftersom de inte hade det i filmen blev det inte riktigt lika läskigt. Dessutom var hallucinationerna inte alls vad jag hade förväntat mig. Trots att hallucinationerna i boken var rätt äckliga så hade jag ändå velat se dem, bara för att jag själv är lite äcklig.
Filmen var väldigt bra, ingen ny favorit och den slår inte på långa vägar boken, men den var fortfarande väldigt bra!
Nu ska jag verkligen sluta skriva för jag har skrivit på tok för mycket redan!
/Anna(:
Tävlingstips (igen)
TheCuriousCaseoftheBooks har en tävling där man kan vinna massa bokrelaterade prylar. Vad det är för prylar framgår inte och jag antar att det är meningen att det ska vara lite hemligt.
Sedan har också Bokfreak en tävling som avslutas imorgon där man kan välja mellan 3 olika paket med böcker som man vill vara med och tävla om.
Mitt internet började förresten fungera igen. Routern kan inte vara totalt trasig trots allt. Yey!
/Anna(:
Sammanfattning av mars 2012
Tyvärr började vår router krångla något otroligt och just för tillfället har vi bara en dator att samsas om som har internet. Alltså kan jag inte sitta alls lika mycket vid datorn och jag kan heller inte läsa och kommentera lika många bloggar som vanligt. Så om jag inte svarat på din senaste kommentar:Håll ut! Jag vet inte när mitt internet börjar fungera igen,förhoppningsvis idag.
Antal lästa böcker: 4
Antal lästa sidor: 790
Jämförelse med februari: Det här var helt klart årets hittills sämsta läsmånad. Jag läste bara två skönlitterära böcker, en slags faktabok och ett seriealbum. Trots det lilla jag läste känner jag mig ändå inte särskilt onöjd för jag hade så otroligt mycket i skolan i mars.
Dessutom har jag tydligen bara recenserat en bok jag läste den här månaden och det håller ju inte...
Antal svenska böcker: 4
Antal engelska böcker: 0...
Bästa bok:
Hade det varit tillåtet att välja Hungerspelen som är en omläsning hade jag utan tvekan gjort det. Istället väljer jag Det borde finnas regler som också var riktigt bra.
Sämsta bok:
Får nog bli seriealbumet som jag läste och som jag inte tyckte särskilt mycket om. Kan ha att göra med att jag inte är någon van läsare av seriealbum. Den hette i alla fall Den glädjelösa ön och är gjord av Enrique Fernández.
Alla lästa böcker i mars:
På spaning med Hedvig- Hedvig Ljungar (vet fortfarande inte om det kommer en recension eller ej)
Det borde finnas regler- Lina Arvidsson
Den glädjelösa ön(seriealbum)- Enrique Fernández
Hungerspelen- Suzanne Collins (recension kommer så snart jag får internet antar jag)
Böcker som förhoppningsvis blir lästa i april:
Jag har redan hunnit avsluta en bok som jag har haft på min hylla sedan i december, Glashuset. Sedan måste jag också hinna läsa Tystnaden i bruset av Patrick Ness eftersom det är en bokcirkelbok. Det ultimata skulle vara att jag hann med För evigt av Maggie Stiefvater och även City of Fallen Angels av Cassandra Clare så att jag hinner läsa den innan City of Lost Souls släpps i maj. Men det brukar aldrig bli som man tror så.
/Anna(:
Ny design
Adios!
/Anna(:
APRIL,APRIL
Självklart har jag inte skaffat någon medbloggare. Jag trivs med att driva bloggen ensam även om jag inte riktigt hinner med att blogga så ofta som jag själv skulle vilja. Så ni behöver inte oroa er för felstavade recensioner i fortsättningen. Ni kan allesammans pusta ut(fast vem vet, ingen kanske ens gick på det?)
/Anna(:
En medhjälpare
Jag har själv på senaste tiden märkt att jag inte riktigt har tid att blogga så mycket som tidigare. Det har rätt mycket med skolan att göra eftersom jag har väldigt mycket läxor. Därför bestämde jag mig för att äntligen skaffa mig en medhjälpare som kanske inte är lika upptagen som jag och som har tid att uppdatera på veckorna. Jag hade tur och hörde att Alicia, min kusin, var intresserad. Hon är mycket trevlig, men också lite yngre än mig. Vilket jag tycker är superbra för då kan det bli lite mer variation på bloggen. Lite mer barnboksrecensioner kanske!
Här kommer i alla fall en liten introduktion som Alicia skrev tidigare:
hejhej! Mitt namn är alicia! Jag är 9 år gamal och jag älskar att läsa! Mina favoritböker är lassemaja bökerna. Jag har läst alla som komit ut. Jag blev jäteglad när anna frågade om jag ville blogga här för jag har läst hennes blogg jätelänge och tycker att den är jätebra. Min första resension ska jag skriva imorn. Det blir på den nyaste boken om lassemaja.
Nu tycker jag att ni alla hälsar Alicia varmt välkommen hit. Känns väldigt kul att få en bloggkompis igen!
/Anna och Alicia
