The Fault in Our Stars
Titel: The Fault in Our Stars
Författare: John Green
Sidantal: 313
Betyg: 8/10
Originalspråk: Engelska
Svensk titel: Förr eller senare exploderar jag
Serie: Nej
Hazel har cancer och kommer inte att överleva. Hennes mamma oroar sig för att hon inte kommer ut tillräckligt och lyckas övertala henne att gå på en stödgrupp för människor med cancer. Där träffar hon Augustus och hennes liv kommer aldrig mer bli sig likt igen.
Skulle jag beskriva den här boken med ett ord skulle jag nog beskriva den med ordet "perfekt". Den har originella karaktärer och den är både sorglig och vacker samtidigt som den är superrolig ungefär hela tiden. Handlingen blir aldrig långtråkig och språket är bra. Trots all denna perfektion älskar jag den inte.
John Green är jag någorlunda bekant med sedan tidigare. Jag har tidigare läst "Var är Alaska?" och tyckte inte om den särskilt mycket. Språket passade inte riktigt mig eftersom jag inte kände att det flöt på och eftersom det ibland blev lite för filosofiskt för mig. "Var är Alaska?" läste jag dock på svenska, så jag hoppades att jag skulle få en annorlunda syn när jag läste på originalspråk. Det fick jag till viss del. Jag tycker bättre om John Green på originalspråk än på svenska, men jag älskar fortfarande inte hans språk. För att jag ska tycka om språket i en bok ska det helst bara flyta på och man ska inte behöva stanna upp hela tiden och tänka igenom vad författaren egentligen försöker säga. När jag läser John Green får jag känslan av att sitta på en stadsbuss som stannar varje minut istället för ett X2000-tåg som bara stannar till då och då och som där emellan går med superhög fart. Nu menar jag inte att "The Fault in Our Stars" är en långsam bok, men jag hoppas ni förstår hur jag menar.
Som jag redan har nämnt tycker jag supermycket om både Augustus och Hazel. De har båda väldigt starka personligheter och de är inte klyschiga eller stereotypa. Dessutom är de väldigt kloka för sin ålder. Mot slutet av boken satt jag faktiskt och grät så pass mycket att jag knappt inte såg texten på grund av deras öde. Just precis när jag hade läst ut boken tyckte jag faktiskt väldigt mycket om den. Det var först när jag hade stoppat tillbaka den i bokhyllan som jag förstod att den här boken inte stannade kvar hos mig. En riktigt bra bok är en bok man inte kan sluta tänka på en lång tid efter det att man har läst ut den. I det här fallet försvann mina tankar om boken samtidigt som jag stoppade tillbaka den i bokhyllan.
Som ni kanske märker förstår jag inte själv varför jag inte älskade den här boken. Den hade egentligen allt man kan begära från en bok och trots det älskade jag den inte. Det har gått mer än ett halvår sedan jag läste ut den och jag kan fortfarande inte förstå varför. Kanske är den bara för perfekt.
Trots att det här inte blev min nya favoritbok så rekommenderar jag den fortfarande. Det är en väldigt välskriven bok och det är många som tycker att det är en av de bästa böcker som någonsin skrivits. Jag kanske får läsa om den någon gång och se om jag byter uppfattning då.
Bästa med boken: Att den blev originell trots en handling som lätt hade kunnat bli klyschig. Att den var både sorglig och glad.
Sämsta med boken: Att jag har lite svårt för John Greens språk och att jag inte älskade den lika mycket som alla andra.
/Anna(:
Liftarens guide till galaxen
Titel: Liftarens guide till galaxen
Författare: Douglas Adams
Sidantal: 191
Betyg: 8/10
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Hitchhiker's Guide to the Galaxy
Serie: Ja (del 1)
Jorden är på väg att totalförstöras för att göra plats åt en intergalaktisk motorväg, men en person blir räddad och hans namn är Arthur Dent. Han räddas av Ford Prefect och de ger sig sedan tillsammans ut i universum genom att lifta.
Den här boken läste jag i somras (som ni kanske ser på den underbara bilden, så fint är knappast vädret nu för tiden), men av någon underlig anledning tog jag mig aldrig tid att skriva en recension på den. Nu ska det dock bli av eftersom så många ville se en recension på den.
Böcker som skrivs med det huvudsakliga syftet att vara roliga kan antingen få mig att frusta till lite försiktigt av skratt eller också får de mig att vilja krypa ihop till en boll och bara sluta läsa eftersom jag märker av vart humorn är men inte alls tycker att det är roligt. I det här fallet blev det den första kategorin (och till och med lite värre). Den var lite svår att komma in i till en början, men man förstod tidigt att det här skulle bli helt galet och dessutom roligt.
Språket i den här boken är ganska komplicerat och man måste tänka efter mycket medan man läser. Det är inte en bok där språket knappt märks och där sidorna bara flyger förbi. Det är vissa jobbiga ord, men framför allt är meningarna uppbyggda på ett sådant sätt att man ibland får läsa om meningen flera gånger för att förstå den. Dessutom var meningarna ofta långa. Långa meningar brukar inte gå hem hos mig, och visst störde det väl mig lite här också, men samtidigt kändes det som att den här skrivstilen passade väldigt bra till den här boken. En sak som var lite tråkigt med den svenska översättningen var att man förlorade vissa skämt eftersom de inte gick att översätta och få lika roliga. Dock tror jag att jag kanske hade tyckt att det hade varit jobbigt att läsa boken på engelska.
Låt oss gå in på det mest intressanta: den helt sinnessjuka handlingen. Medan man läser den här boken sitter man och skrattar rakt ut flera gånger (det händer inte ofta att jag gör det så det är en väldigt stor komplimang) samtidigt som man undrar vad fan det är som egentligen händer och hur någon kan komma på någonting så sjukt. För den är verkligen helt absurd och man kan inte sluta skratta åt den på grund av det.
Som ni kanske förstår rekommenderar jag den här boken väldigt mycket. Humorn kanske inte passar alla, men nedan har jag skrivit ett litet citat som jag tyckte var roligt så kan ni se vad ni själva tycker.
"Det är vid såna här tillfällen, sa Arthur, när man sitter fångad i en av vogonernas luftslussar tillsammans med en man från Betelgeuse och just ska kvävas till döds i yttre rymden, som man verkligen önskar att man hade lyssnat till vad mamma sa när man var liten."
"Vad sa hon?"
"Jag vet inte. Jag hörde inte på."
"Jag vet inte. Jag hörde inte på."
(Liftarens guide till galaxen,Douglas Adams, s.69)
Den här boken tär dock en del på krafterna och jag tror inte att man ska läsa mer än en bok i taget av den här serien. Man kanske inte heller ska läsa hur mycket som helst ur den här boken på samma gång eftersom den som sagt verkligen är helt galen och annorlunda och man blir lite utmattad av den (på ett bra sätt). Jag hoppas att ni läser den och att ni i så fall tycker om den!
Bästa med boken: Humorn och att den är så himla annorlunda och galen
Sämsta med boken: Att språket ibland var lite jobbigt och att vissa skämt försvann i översättningen.
/Anna(:
Orecenserade böcker
Jag har lagt märke till att jag har en del orecenserade böcker från förra året och även från i år. Därför tänkte jag lägga in ett trevligt collage på alla böcker jag inte har recenserat och om det är någon bok ni gärna vill se en recension på får ni gärna skriva en kommentar om det. Dessa recensioner kanske inte blir riktigt lika långa som en vanlig eftersom vissa tankar jag hade när jag läste boken kan ha försvunnit. Hade jag kunnat skulle jag lägga in en fancy omröstning, men jag vet inte hur man gör eller om man ens kan det på blogg.se. De brukar inte direkt överraska mig med saker man kan göra.
Här är i alla fall böckerna (jag har plockat bort några av de orecenserade, men shh, det är hemligt.):
Och nu märkte jag att jag hade glömt de böcker jag har läst hittills i år. TOPPEN. Då får jag helt enkelt bara recensera ALLA böcker jag läst hittills i år för att ingen ska känna sig diskriminerad.
Om ni vill se mig recensera någon av de här böckerna får ni som sagt gärna skriva en kommentar. Om ni däremot hatar alla mina recensioner och helst inte vill läsa NÅGRA av dem föreslår jag att ni inte skriver en kommentar. Inte ens en elak där ni berättar att ni hatar mina recensioner. Tack.
/Anna(:
Brott och straff
Titel: Brott och straff
Författare: Fjodor Dostojevskij
Sidantal: 635
Betyg: 1/10
Originalspråk: Ryska
Serie: Nej
Studenten Raskolnikov har ont om pengar och tidigare har han fått pengar genom att lämna in föremål hos en pantlånerska, men på senare tid har han börjat fundera över henne. Förtjänar hon verkligen att ens leva? Alla de pengar hon har skulle istället kunna gå till mycket bättre ändamål. Efter ett tags planerande och velande fram och tillbaka tar han saken i egna händer och mördaren gumman med en yxa.
Ni som läser min blogg regelbundet vet garanterat redan vad jag tycker om den här boken. Jag avskydde den. En stor anledning till mitt starka hat för den är garanterat kopplat till att jag blev tvingad till att läsa den i skolan och att jag nu dessutom måste skriva en rapport på något från den. I och för sig hade jag garanterat inte plockat upp den här boken om jag inte hade varit tvungen, det är inte som att jag var intresserad av den direkt.
Först och främst är det här en otroligt långsam bok. Alltså, suuuperlångsam. Det fanns några ynka tillfällen där jag faktiskt fortsatte läsa för att det var intressant, men de tillfällena kan jag räkna på min vänstra hand. Största delen av den här boken var väldigt upprepande och ungefär 300 sidor gick säkert åt till att Raskolnikov yrade och kanske ångrade sig, men han visste inte säkert. Sedan var det ungefär 200 sidor som gick åt till att berätta om andra människor som man ändå inte brydde sig om.
Karaktärerna var väl inte heller särskilt intressanta. Visst var det väl intressant att se hur Raskolnikov betedde sig, men ärligt talat brydde jag mig inte om honom. Jag ville bara att boken skulle ta slut. Ur ett psykologiskt perspektiv är de här karaktärerna dock väldigt intressanta. Det betyder dock alltså att de passar bättre om man har ett visst forskningssyfte, de passar inte lika bra som underhållning eller som några karaktärer man fäster sig vid. Dessutom innehåller boken minst en miljon karaktärer som dyker upp för första gången på sidan 50 och sedan inte kommer tillbaka förrän efter ungefär 300 sidor. Eftersom alla dessutom har väldigt svåra namn (i alla fall för den som är ovan vid ryska) kan det vara svårt att hålla isär karaktärerna.
Den här boken behandlar även filosofi en hel del och jag kan bara tacka för att jag har läst filosofi i år för annars hade jag väl skjutit huvudet av mig på grund av uttråkning (jag var nära att göra det i alla fall). Om ni har läst något om Nietzsche och hans övermänniskor och tycker att han är intressant så tycker ni kanske även att Raskolnikov är intressant att läsa om.
Själva handlingen är som jag redan har nämnt ganska händelsefattig. Han mördar gumman och det är den stora grejen som sker i boken (det får man nog dock reda på bara man läser på baksidan). Sedan sker det inte direkt något mer "spännande". Det här anses dock vara en klassiker och jag är väl medveten om att det här inte är en bok som har släppts de senaste åren och att den därför är annorlunda mot dagens böcker, men om en bok inte kan fortsätta att vara intressant över århundradena kanske den inte borde kallas en klassiker.
Jag är mycket väl medveten om att det här bara är min tanke om boken, det finns hur många som helst där ute som älskar den här boken, men jag är inte en av dem. För mig var den här boken alldeles för långsam och seg och Raskolnikov genomgår knappt någon karaktärsutveckling alls förutom i de sista kapitlen och i epilogen. För en sexhundrasidorsbok som dessutom är karaktärsdriven tycker inte jag att det duger att han knappt förändras något förrän så sent i boken. Som ni kanske förstår rekommenderar jag verkligen inte den här boken, men om ni vill läsa den så tycker jag absolut att ni ska göra det. Det finns ju trots allt en hel del som verkar gilla den. Skyll bara inte på mig sen om ni väljer att läsa den. Jag uppmuntrar er verkligen inte till att göra det.
Bästa med boken: När den äntligen var slut och jag kunde fira
Sämsta med boken: Att det tog så lång tid innan den var slut och jag kunde fira. Och att den var så seg att jag höll på att somna varje gång jag hade läst en sida.
/Anna(:
Book Haul - JUUL
Vad var det bästa ni fick i julklapp? :)
/Anna(:
Predikanten
Titel: Predikanten
Författare: Camilla Läckberg
Sidantal: 317
Betyg: 3/10
Originalspråk: Svenska
Serie: Ja (del 2)
Polisen Patrik får ett svårlöst fall när en kvinna hittas mördad. Värre blir det när de ser att hennes kropp ligger på två andra kroppar som sedan länge bara är skelett. De vet inte vem benen tillhör, men de har misstankar att de tillhör några som fördes bort för flera år sedan och vars kroppar man aldrig hittade. När man ser att de alla tre dessutom blivit utsatta för samma sorts våld förstår man att det måste röra sig om samma mördare, men den som påstås ha mördat de första flickorna är död sedan länge. Så vem kan det vara? En hel del hemligheter verkar dessutom ligga gömda hos människorna i trakten och det gör det bara ännu svårare att lösa gåtan.
Efter att äntligen ha läst ut "Brott och straff" hoppades jag att jag skulle slippa mer dåliga skolböcker. Som vanligt hoppades jag på för mycket. Jag ogillade nästan den här boken mer än vad jag ogillade "Brott och straff". Kanske berodde det på att jag faktiskt hade trott att den här skulle vara bra. Redan efter de första sidorna förstod jag dock att den här boken skulle kunna umgås med "Brott och straff" på listan över böcker jag inte tycker om.
Vad var det då som var så hemskt? Först och främst var det språket. Språket var det som störde mig från allra första början. För mig kändes språket väldigt simpelt och rätt så amatöraktigt. Det var många uttryck som kändes klyschiga och jag hade väldigt svårt för dialogen. Många gånger, speciellt när Patrik pratade och skojade med sin fru, gjorde det nästan fysiskt ont inombords eftersom jag inte alls tyckte att dialogerna kändes realistiska. Enligt mig pratar man inte på det sättet.
Sedan har vi det här med hundra olika perspektiv. Nästan varje karaktär som finns i den här boken får man någon gång titta in i hjärnan på och jag gillar det inte. Först och främst blir det svårt att hålla ordning på alla släktband och vem som egentligen är vem. Sedan blir det ALLDELES för mycket drama. Verkligen ALLDELES för mycket. Många gånger satt jag och undrade vad som egentligen var meningen med den här boken. Var det att lösa brottet eller var det att få så många hemska livsöden och så mycket drama som möjligt? Jag vet fortfarande inte vilket. I vilket fall tyckte jag att alldeles för lite fokus låg på att lösa brottet och jag tröttnade efter bara några kapitel på allt drama.
Läckberg var en författare som jag faktiskt hade sett fram emot att läsa, men jag tyckte inte alls att boken levde upp till de förväntningar jag hade. Deckare brukar ofta ha förmågan att dra in en så att man inte vill sluta läsa, men så kände jag aldrig under tiden jag läste den här boken. Det finns många mycket bättre deckare där ute (säger jag som knappt har läst några deckare), som till exempel något om Wallander eller något från Agatha Christie. Vill man däremot ha en bok med mer fokus på drama och relationsproblem istället för på själva mordet så kanske det här är en passande bok.
Bästa med boken: Den blev lite intressantare mot slutet
Sämsta med boken: Språket och att det var så himla mycket drama och relationsproblem.
/Anna(:
Lästa böcker 2014
Januari:
2. Nordiska väsen - Johan Egerkrans
3. Hills Like White Elephants - Ernest Hemingway (novell)
4. City of Bones - Cassandra Clare (O)
6. Rans magiska värld - Aki Irie (manga)
Februari:
8. City of Ashes -Cassandra Clare (O)
9. Le Petit Nicolas - Sempé, Goscinny (inte hela + på franska)
Mars:
10. Hilda och trollet - Luke Pearson (seriealbum)
11. City of Glass - Cassandra Clare (O)
12. Prins Charles känsla - Liv Strömquist (seriealbum)
April:
14. The Great Gatsby - F.Scott Fitzgerald (O)
18. En skandal i Böhmen - Sir Arthur Conan Doyle (novell)
Maj:
19. De rödhårigas förening - Sir Arthur Conan Doyle (novell)
19. De rödhårigas förening - Sir Arthur Conan Doyle (novell)
20. Den försvunne brudgummen - Sir Arthur Conan Doyle (novell)
21. Det mystiska mordet vid skogssjön - Sir Arthur Conan Doyle (novell)
23. Tiggaren med den kluvna läppen - Sir Arthur Conan Doyle (novell)
26. Alla vi barn i Bullerbyn - Astrid Lindgren
Juli:
29. Slated - Teri Terry
30. Den blå karbunkeln - Sir Arthur Conan Doyle (novell)
31. Det spräckliga bandet - Sir Arthur Conan Doyle (novell)
29. Slated - Teri Terry
30. Den blå karbunkeln - Sir Arthur Conan Doyle (novell)
31. Det spräckliga bandet - Sir Arthur Conan Doyle (novell)
37. Negrinha - Jean-Christophe Camus (serialbum)
Augusti:
38. Att fånga en stjärna - Oliver Jeffers (bilderbok)
39. Vägen hem - Oliver Jeffers (bilderbok)
40. Funnen och vunnen - Oliver Jeffers (bilderbok)
41. Den sitter fast - Oliver Jeffers (bilderbok)
42. Den avhuggna tummen - Sir Arthur Conan Doyle (novell)
September:
45. Åror - Elias Ericson (seriealbum)
47. Trollkarlen från Oz - L. Frank Baum (ljudbok)
49. Persepolis 1 - Marjane Satrapi (seriealbum)
Oktober:
50. Lorden och hans rika amerikanska brud - Sir Arthur Conan Doyle (novell)
51. Svartalf och sotpacka - Boel Söderberg
52. Coraline - Neil Gaiman
53. Dagbok för alla mina fans: Ett hopplöst fall - Jeff Kinney
54. Blompojken - Elias Ericson (bilderbok)
November:
56. Sword Princess Amaltea 2 - Natalia Batista (serialbum)
57. Beryllkronan - Sir Arthur Conan Doyle (novell)
58. Kamikazekaniner - Andy Riley (serialbum)
59. Den gyllenblonda hårflätan - Sir Arthur Conan Doyle (novell)
60. Mörkret längst ner - Lemony Snicket (bilderbok)
61 Stjärnenatt - Jimmy Liao (bilderbok)
December:
62. Kusliga Jakasta 1 - Davide Cali, Ninie (seriealbum)
63. Dagbok för alla mina fans: Usla utsikter - Jeff Kinney
65 Kamikazekaniner 2 - Andy Riley (seriealbum)
Den här listan kommer uppdateras under året.
(O) = omläsning
Senast uppdaterad: 2015-02-01
A Midsummer's Nightmare
Titel: A Midsummer's Nightmare
Författare: Kody Keplinger
Sidantal: 291
Betyg: 8/10
Originalspråk: Engelska
Serie: Nej
Whitley ser alltid fram emot de sommarmånader då hon äntligen får träffa sin pappa. Det här året visar sig dock bli annorlunda eftersom han tydligen har skaffat sig en flickvän med barn och ett nytt hus utan att berätta för henne. Ett av barnen till hans nya flickvän visar sig dessutom vara en kille som Whitley legat med bara några dagar tidigare. Whitley tar ut sin ilska genom att festa hårt och göra allt för att irritera hennes pappas nya flickvän, men till slut blir hennes situation ohållbar.
Som sista bok 2012 läste och älskade jag "The Duff" av Kody Keplinger. Sedan dess har jag velat läsa något mer av henne och därför köpte jag hem den här boken lagom till jullovet och jag är väldigt glad att jag gjorde det. Den var inte riktigt lika bra som "The Duff", jag blev inte fast på riktigt samma sätt, men den var fortfarande väldigt bra. Allt som fanns i "The Duff" fanns även med i den här boken.
Det som jag tycker så himla mycket om med Keplinger är hennes sätt att behandla sex och festande/alkohol. Väldigt många amerikanska författare struntar ofta i att behandla de här ämnena, men Keplinger är inte alls rädd för att göra det. Det är inte lika grovt som det ofta kan vara i svenska ungdomsböcker, men Keplinger gör det på ett sätt som man sällan ser i svenska ungdomsböcker. I Keplingers böcker är festandet och sexet ofta ett sätt för hennes karaktärer att fly från det jobbiga i verkligheten och det gör boken mörkare, djupare och bättre än den hade blivit annars. Man börjar tänka efter mer och sympatisera med huvudkaraktären. Den här boken fokuserar inte endast på kärlek utan behandlar även en hel del familjeproblem och problem man kan ha med att finna sig själv och den man vill vara. Jag gillar det!
Whitley är en ganska sarkatisk och ibland till och med en väldigt elak person, men eftersom man hela tiden får följa hennes tankar förstår man varför hon reagerar som hon gör och man börjar tycka om och bry sig om henne i alla fall. Whitley förändras dessutom väldigt mycket genom bokens gång och det är alltid roligt när karaktärerna faktiskt gör en tydlig förändring. De andra karaktärerna tyckte jag också mycket om även fast jag tyckte att kärleksintresset Nathan kanske var lite föör perfekt. Man fick veta att han hade haft en lite rörig bakgrund, men som man fick se honom i boken var han nästan helt perfekt och det var lite tråkigt, men inte något som egentligen störde mig när jag läste boken utan först nu i efterhand.
Kan ju även nämna att jag fangirlade ihjäl mig lite halvt när Bianca och Wesley från "The Duff" gjorde ett litet besök i boken. Jag älskar när författare gör så!
Tempot i boken var mycket bra och eftersom kapitlen var väldigt korta hände det ofta att man bara fortsatte att läsa trots att man kanske hade tänkt lägga ner boken. För mig var det länge sedan sidorna bara flög förbi när jag läste en bok, men det gjorde de verkligen i den här boken. Visst är även den här boken - precis som "The Duff" - lite klyschig, men det är inget man stör sig på eftersom Keplinger har behandlat det så bra.
Över lag tyckte jag att den här boken var väldigt bra och Kody Keplinger är nu en av mina favoritcontemporaryförfattare. Hon vågar skriva annorlunda och behandla sådana ämnen som tonåringar faktiskt har frågor om, men som de kanske inte vågar prata om. Jag hoppas Kody Keplinger släpper något nytt snart som jag kan läsa (för jag är faktiskt inte supersugen på hennes tredje bok "Shut Out")!
Bästa med boken: Att den känns så himla realistisk och behandlar ämnen som inte så många amerikanska YA-författare skriver om. Dessutom är det en väldigt rolig bok att läsa,sidorna bara flyger förbi!
Sämsta med boken: Att Nathan och slutet av boken var lite för perfekt.
/Anna(:
