Jag tänker absolut låtsas som att det inte alls var ett och ett halvt år sedan jag sist uppdaterade, och så kommer jag helt enkelt bara dyka in i det jag vill skriva om för stunden. 

 

Det ligger inte riktigt i tiden att uppmuntra till konsumtion av nya prylar, så det här inlägget kommer kanske kännas lika daterat som resten av min blogg. Men under den lilla julledigheten som nyss tog slut gjorde jag något mysigt som jag aldrig direkt har gjort tidigare, men verkligen har lust att göra igen. 

 

Det var nämligen så att jag lyssnade på en podcast vid namn "Books Unbound" av youtubern Ariel Bissett och Raeleen Lemay. Där berättade Raeleen om "The Chestnut Man" skriven av en dansk författare. Mitt intresse väcktes direkt och när jag kom hem googlade jag runt och insåg att den såklart även var översatt till svenska. MEN. Den var utlånad på biblioteket och trots en noggrann genomsökning av min lokala secondhand-affär hittade jag den inte där heller. Och ibland när man hör om en spännande bok så vill man inte läsa den nästa vecka när den lämnats tillbaka till biblioteket, eller om två år när man äntligen hittar en sliten kopia på ett secondhand. Därför gjorde jag något jag faktiskt nästan aldrig gjort förut. Jag gick till bokhandeln och köpte den.

 

Det låter kanske ganska efterblivet och som ett värdelöst tips att rekommendera någon att gå till bokhandeln. Speciellt 2020 när man kan beställa precis vad man vill på internet. Tro mig, jag vet. Jag jobbar på Postnord. Men förr i tiden när jag var som mest besatt av böcker gick jag aldrig till bokhandeln. Jag beställde alltid på internet. Och sedan väntade jag. Och väntade. Och väntade lite till. För allra oftast beställde jag från Book Depository där det kunde ta säkert två veckor innan böckerna kom.  När väl böckerna sedan kom var jag taggad på att få dem, men inte längre sugen på att faktiskt läsa dem. Den där lusten som bara flammar upp hade hunnit dö på den tiden det tog för böckerna att komma. Så de hamnade på min bokhylla utan att läsas och många av dem står kvar där olästa än idag. 

 

Men "Kastanjemannen" (som jag inser nu att jag inte har namngett än) köpte jag och började läsa bara någon timme senare. Efter två dagar var den slut tack vare att jag började läsa den medan den där flamman av intresse fortfarande fanns kvar. Så kanske vill jag med det här inlägget inte alls uppmuntra till överkonsumtion utan till konsumtion där man vet att man faktiskt kommer använda produkten man köper. Inte för att mitt inlägg prompt behöver ha någon vidare moral heller men. 

 

I vilket fall tyckte jag det var riktigt mysigt att kunna gå till min lokala lilla bokhandel och plocka upp just den enda boken jag ville ha den dagen utan att behöva sitta i flera dagar och vänta på den. Jag tror att jag kommer försöka göra det oftare. Om den inte finns på biblioteket eller secondhand förstås, för då blir det alltid mitt förstaval!

 

/Anna(:

Imorgon börjar jag jobba igen efter två veckor semester (ni behöver inte sörja alldeles för mycket, för om två veckor går jag på två veckors semester till) och jag har hunnit med en hel del roligt sedan sommaren började. Inte bara under min semester, utan också innan, eftersom vi i maj hade turen att få typ världens bästa väder. Så här kommer lite bilder från min sommar så här långt.

Min koncentrationsförmåga har försämrats drastiskt de senaste åren, och för att förklara det har jag skyllt på min ångest, som även den ökat de senaste åren. Men det var inte förrän min syster tog bort sina sociala medie-appar som jag började fundera på hur de apparna påverkade även mig. Kanske berodde både bristen på koncentration och min ångest till viss del på sociala medier. En dag insåg jag att jag knappt ens kunde fokusera på en hel Youtube-video utan att plocka upp mobilen och tankspritt börja scrolla igenom ett flöde där ingen hade uppdaterat något sedan jag kollade för fem minuter senaste gången. 

 

Att inte kunna hålla koncetrationen i ens tio minuter är ju helt katastrofalt egentligen, och när jag väl hade fått den insikten bestämde jag mig för att testa att logga ut från mina sociala medier. Apparna jag loggade ut från var Twitter, Facebook och Instagram. Snapchat och Messenger bestämde jag mig för att behålla eftersom jag bara använder de apparna för att kommunicera med folk. Det händer liksom inte att jag går in och scrollar igenom min Messenger precis. Även Tumblr bestämde jag mig för att behålla, för något roligt ska man väl ändå ha att göra när man sitter och bajsar? Dessutom mår jag många gånger faktiskt bättre av att gå in på Tumblr och få mig ett gott skratt. 

 

Så, hur har det känts då? De första veckorna var rätt svåra (som det väl alltid är när man ska bryta en negativ vana?). Jag plockade ofta upp telefonen för att scrolla, men stoppades när jag inte var inloggad i apparna, och påmindes då om vad jag höll på med. Men efter kanske tre eller fyra veckor började jag verkligen vänja mig vid att inte hela tiden sitta med telefonen, och nu glömmer jag till och med ofta att ta med den när jag byter rum. Så länge inte någon annan vill kontakta mig eller jag dem har jag liksom inte någon direkt användning av telefonen. 

Jag har också insett att det som verkade så viktigt att veta om alla andras liv nu helt plötsligt är totalt oviktigt. Jag säger inte att jag inte bryr mig om vad mina vänner gör, men att det faktiskt är hyfsat ointressant att hela tiden veta vad alla i min lilla stad sysslar med. Vill jag veta vad mina vänner gör kan jag alltid fråga dem på Messenger eller Snapchat och då slipper jag få ångest av att bli bombarderad med allas så perfekta internetliv. I början tillät jag mig själv att varje helg logga in en gång på Instagram, men jag insåg redan efter två eller tre veckor att den långa raddan med bilder som hade laddats upp den senaste veckan faktiskt inte intresserade mig särskilt mycket längre. 

 

För mig har det mestadels bara varit en stor befrielse att logga ut, men självklart finns det en del nackdelar också. Man missar till exempel när folk fyller år eftersom man inte får någon notis från Facebook, och man missar vad ens internetvänner som man inte pratar så ofta med gör. Men det betyder också att jag slipper folk vars inlägg drog energin ur mig helt utan att jag ens visste det. Och jag kan se en hel Youtube-video - ja, till och med ett helt avsnitt av en TV-serie -  nu utan att ens fundera på att plocka upp telefonen. De senaste veckorna har jag till och med läst tre riktiga böcker, och lite tror jag ändå det har med det här att göra. Nu kan jag koncentrera mig så pass mycket igen att min hjärna inte vill avbryta var tionde minut för att scrolla igenom mitt flöde, och det känns extremt skönt.

Är det inte totalt fantastiskt att man kan bli skickad rec-ex trots att ens blogg har legat i dvala i över ett år, och bara nyligen vaknat till liv igen? Det hände i alla fall mig med den här boken. Och efter succén med "Du, bara" som jag också helt oväntat fick hem för några år sedan och totalt kärade ner mig i, vågade jag inte inte läsa "Vänd rätt upp" när även den kom som en överraskning i brevlådan. Vem är jag att säga emot ödet liksom? 

 

Någon vecka innan jag fick hem den här boken hade jag i ett desperat försök att få tillbaka min läslust dammat av mina gamla Klara-böcker och läst ut den första boken inom bara någon dag. Nostalgin och lättlästheten var tillräckligt för att få mig att glömma att jag ju tydligen inte tycker om att läsa längre. Innan jag ens hann påbörja nummer två i Klara-serien fick jag hem "Vänd rätt upp" och blev nästan lite skrämd när jag insåg att även den handlade om hästar. Jag tror inte ni riktigt förstår exakt hur många år sedan det var jag läste en renodlad hästbok (eller hur länge sen det var jag läste överhuvudtaget visserligen).  Och än en gång lyckades ett rec-ex få mig att känna lite läslust igen. Jag flög igenom den här boken under en helg och kände för första gången på länge att jag längtade hem för att fortsätta läsa i min bok. 

 

Först och främst har "Vänd rätt upp" det som nästan alltid lyckas fånga mig, och det är korta kapitel. Det och att det var en lättläst bok gjorde att jag bara ville fortsätta en sida till hela tiden. Under första halvan kunde jag dessutom verkligen relatera till huvudkaraktären, och jag insåg då att jag på sätt och vis hunnit glömma bort att man kan känna så när man läser en bok. Huvudkaraktären gav nämligen efter väldigt lätt, och funderade väldigt sällan på vad hon själv faktiskt ville. Det enda som spelade roll för henne var att hon var alla i stallet till lags, och jag var precis likadan för ungefär ett år sedan. Det var skönt att relatera till henne, och samtidigt känna att jag har tagit mig ur det. 

 

Eftersom jag själv som sagt har varit väldigt lik huvudkaraktären hade jag hoppats på att mycket fokus skulle ligga på att ta sig ur det här beteendet, men det blev tyvärr inte så och efter ungefär hälften av boken började jag tröttna lite. Den gick inte alls i den riktningen jag ville, och jag tyckte inte riktigt att huvudkaraktären utvecklades särskilt mycket eller att historien gick i den riktningen som jag hade velat. Till slut blev liksom kärlekshistorian viktigare än huvudkarakärens personliga resa och det tyckte jag var lite tråkigt. Just när det började handla om kärlek tyckte jag också att handlingen blev mindre trovärdig och jag var inte lika engagerad längre. Jag förstod av baksidetexten att det här skulle vara en kärlekshistoria, men jag hade tyckt bättre om boken om det inte hade varit det. Trots det flög jag igenom sista halvan också, och även om det inte är en bok som kommer stanna kvar i mitt minne särskilt länge är jag verkligen glad att jag fick chansen att läsa den. Jag kan också tänka mig att det är kul för alla äldre hästintresserade att det nu finns en bok om hästar även för dem.

 

Om ni älskade hästar och var tillräckligt gamla för att spela datorspel i början av 2000-talet så kanske ni spelade "Arvet från Rosemond Hill". Av någon anledning fick den här boken mig att tänka på just det spelet, och det var en rätt mysig och nostalgisk känsla, eftersom jag nästan kan det spelet utan och innan, 

 

Tack så himla mycket Bonnier Carlsen för det här rec-exet! Det har fått mig att äntligen känna för att börja läsa så smått igen. Helgen efter jag läste ut den här boken sträckläste jag nämligen en bok till, så det här är kanske början på nåt stort, hahah.

Länge har jag vetat att det varken är bra för miljön eller min kropp att dricka ur plastflaskor köpta i matbutiken. Trots det gjorde jag det fram till förra året för att det var bekvämt och enklare att göra som jag alltid gjort än att ändra mitt beteende. 

Till slut bestämde jag mig i alla fall för att investera i min första aluminiumflaska. Eftersom jag alltid har med mig vattenflaskan till jobbet där den hanteras ganska vårdslöst visste jag att en glasflaska inte ens var att tänka på. Och en mer välgjord plastflaska utan BPA var inte heller vad jag var ute efter. Så jag gjorde en HEL DEL research och bestämde mig till slut för att beställa hem flaskan på bilden. 

Jag älskar mina Mizuflaskor och skulle verkligen rekommendera dem till alla som vill skaffa sig en rejäl aluminiumflaska men inte orkar gräva ner sig i all fakta. De är lite dyrare än de aluminiumflaskor som har börjat säljas i tex mataffärer, men jag har haft min blå i ett och ett halvt år och förutom några skråmor från gånger den har trillat i marken så är den som ny och jag ser mig själv använda den i många år framöver. 

Ångesten har det senaste året varit som en kvävande tung matta i mitt liv. Tidigare har jag kunna gömma undan den och fortsätta precis som tidigare, men kroppen vill inte samarbeta och gömma längre. Nu är det som en on/off-knapp jag inte själv kan styra. Oftast är ångesten där för att hälsa mig godmorgon redan när väckarklockan ringer första gången. De flesta dagarna lyckas jag trotsa den och ta mig iväg till jobbet, trots känslan av att ha ett bälte spänt runt bröstet, men ibland bryter jag ihop redan när jag ser mig själv i badrumsspegeln. 

 

Men det finns också ångesten som bara dyker upp, till och med på de bra dagarna. Ena sekunden sitter jag och skrattar åt ett skämt från en kollega, och i nästa andetag är trycket över bröstet plötsligt där igen och skrattet på mina läppar dör ut lika snabbt som ångesten dök upp. Jag vill fly. Från konversationen, men också från min egen kropp. 

 

 När ångesten väl kommer släpper den ogärna greppet om mig på flera veckor. Den andas inte alltid hetsigt in i mitt öra, men den är hela tiden någonstans i rummet, väntandes på det rätta tillfället. Motståndskraften tar slut och trycket över bröstet exploderar. Jag får svårt att andas, rummet snurrar, delar av kroppen domnar bort, jag svettas och det går inte att fokusera längre. Paniken kommer och jag måste bort. Tårarna bränner i ögonen och andningen går från ytlig till hyperventilation. Jag kastar mig in på närmsta toalett och låser dörren om mig. De kommande minuterna är evighetslånga. När de äntligen är över och jag ser mig själv i spegeln kommer panikgråten nästan tillbaka igen när jag inser hur svullna och rödsprängda mina ögon har blivit. Hur ska jag förklara för resten av världen varför det ser ut som att jag har förlorat en nära släkting trots att absolut ingenting har hänt. Hur ska jag förklara att det bara är lite ångest?  

Eftersom ni har missat ungefär ett år i mitt liv så vet de flesta av er säkert inte att jag har flyttat hemifrån. I augusti flyttade jag till min första lägenhet, och eftersom jag hade sådan tur att få tag i en trea som jag faktiskt har råd med så var jag ju tvungen att dedikera ett av rummen till ett "bibliotek" (trots att jag knappt minns hur man läser en bok längre). Jag tog med mig mina gamla bokhyllor, men tanken har hela tiden varit att byta ut dem mot nya hyllor. Ett långt letande på både Secondhand och i vanliga affärer efter de perfekta hyllorna ledde tyvärr ingenstans och till slut fattade jag samma beslut som de flesta andra svenskar och inhandlade tre Billy-bokhyllor. Här kommer lite bilder på hur resan till mitt nya bibliotek gick till (ursäkta bildkvalitén. Jag inser nu att mina mobilkamera tyvärr inte tar så bra bilder som jag hade trott, men det är vad ni får leva med för det är det enda jag har. Nu ser jag dock också att härliga blogg.se dessutom gör bilderna suddigare än vad de redan är):

 

Jag har inte bloggat på över ett år. Wow. Sedan jag startade bloggen har jag aldrig haft en så här lång bloggpaus, men det har varit behövligt. Dessutom har jag knappt läst ut en enda bok det senaste året, så vad jag skulle ha skrivit om vet jag inte heller. 

 

Men de senaste månaderna har det sakta men säkert börjat klia lite i fingrarna. Jag har saknat att blogga och att hundratals gånger läsa om texten för att i slutändan endast ta bort ett kommatecken. Jag tycker ju om att skriva, att tycka och att uttrycka mig, men bara genom att skriva ihop den här texten inser jag att jag är väldigt ringrostig. 

 

Så vad har jag gjort och vad ska hända nu? Vad som har hänt hade jag kanske tänkt skriva lite om i senare inlägg, då det här senaste året kan ha varit det värsta i mitt liv. Och vad som ska hända nu vet jag faktiskt inte. OM jag faktiskt tar tag i bloggandet igen (vilket inte alls är säkert) så kommer det nog bli en mer allmän blogg, eftersom jag knappt läser längre (något som kanske förtjänar ett sorgligt inlägg i sig). 

 

Nu hade jag dock tänkt avsluta. Det här inlägget var ju egentligen bara för att säga "hej!" för första gången på över ett år. Inte vet jag om jag har några gamla läsare kvar, men det lär väl visa sig. 

 

Ha det gött tills vi hörs igen!

Ps. Ser ni att jag har bytt bloggdesign till något enklare och lite fräschare? Vad tycker ni?

 

/Anna(:

När jag var yngre hade jag flera brevvänner, men sedan dog det intresset ut för mig i några år. Intresset tändes igen när jag började jobba på Posten och kom ihåg hur roligt det är att gå runt och vänta på att handskrivna brev ska dimpa ner i brevlådan. För tillfället har jag en brevvän, men jag söker alltså fler (oklart än hur många).

 

• Slutar inte skriva efter några brev
• Svarar ganska kontinuerligt (helst alltså inte med typ sex månaders mellanrum)
• Skriver inte bara en halv sida
• Gärna lite kreativ (och med det menar jag inte att man måste måla en Mona Lisa i varje brev, mer typ att man anstränger sig och gör det lilla extra)
• Gärna runt min ålder (mellan 18-25 typ. Men om du är äldre/yngre och känner JAG VILL PRATA MED ANNA så feel free att mejla mig. Jag är inte den som är den)

Jag är också öppen för en vykortsvän, eller vad man ska kalla det, där man bara skickar vykort till varandra. Ett vykort har ju bara plats för en viss mängd information och är därför inte lika tidskrävande, men kan ändå vara lika roligt att få. 

 

 Som sagt, om ni känner er intresserade av att brevväxla med mig så är det bara att mejla [email protected] med en liten beskrivning av er själva (om vi har pratat med varandra tidigare och typ redan är vänner så räcker det med att ni skriver "HEJ ANNA, DET HÄR ÄR ______ OCH JAG VILL JÄTTEGÄRNA BLI DIN BREVVÄN". Om jag inte har pratat med eller träffat er tidigare så kommer jag vara lite försiktigare med vem jag ger min adress.

 

Jag hade ju kunnat skriva en liten presentation av mig själv här, men jag orkar inte (wow, vilken bra brevvän hon den där Anna verkar vara. Hon orkar inte ens skriva en presentation.) och jag tänker att om ni läser min blogg så har ni redan ett litet hum om vilken konstig person jag är. 

 

Som ett sista litet lockrop kan jag ju bara meddela att jag nyligen köpte nya frimärken och de är SÅ MYSIGA. Så look forward to that. Jag kan också lova att jag är bättre på att svara på brev än vad jag är på att svara på kommentarer här på bloggen, hahah. 

 

 

Trots att jag som alltid är något sen så är det nu alltså dags att se om jag klarade förra årets läsmål. Jag vet att ni alla bara har väntat på att se mina misslyckanden, så låt oss köra igång direkt (för misslyckats har jag garanterat gjort)

 

Jag antar att ni har gått hela december och hela julhelgen och bara undrat hur det egentligen gick för mig i NaNoWriMo. Dukade jag under i november? Blev NaNoWriMo till slut för mycket för mig? 

 

 

Den här videon är ungefär en månad sen, men ni känner väl mig vid det här laget och hade väl inte förväntat er något annat hoppas jag? I vilket fall som helst hoppas jag att ni tycker om videon, även om INGEN bryr sig om Halloween längre. 

 

/Anna(:

 

NaNoWriMo börjar imorgon, och kanske hade ni väntat er några hjälpfulla tips från veteranen och den trefaldiga vinnaren. Tyvärr kommer det inte bli så i år eftersom min tipslåda är helt tom. Låt oss därför istället gå igenom de känslor jag har upplevt de senaste dagarna under min jakt på den perfekta ploten/handlingen. 

 

Författare: Kim W Andersson

Sidantal: 132

Betyg: 5/10

Originalspråk: Svenska
Serie: Ja (del 2)

 

I somras spenderade jag en fantastisk dag med första volymen av Love Hurts. Den var snyggt ritad, hade smarta slut, var blodig och underhållande. På Bokmässan i år plockade jag därför upp volym två och läste med höga förväntningar. Och besviken blev jag. 

 

Tecknarstilen är fortfarande precis lika trevlig och färgglad som i första volymen, men i stort sett allt annat var en besvikelse. Mest av allt saknade jag de smarta sluten som fanns i första volymen och alltid förhöjde hela novellen. I den här volymen fick jag aldrig aha-känslan eller det där lilla leendet på läpparna när jag läste den sista serierutan. Känslan var istället mer åt jaha?-hållet, och många av novellerna kändes nästan återanvända från första volymen. Som att Kim W Andersson tog samma grundkoncept men bara ändrade karaktärerna och landskapet lite. 

 

En genomgående sak i de flesta av novellerna är att karaktärerna "berättar" historien, och jag kan inte minnas att det var så i den första. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men istället för att ha dialog och bilder som driver historien framåt så är det karaktärerna som berättar: "Jag gjorde det här", "jag gillar det här", "jag ville så gärna.." Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre, men jag hatade det i alla fall. Det kändes löjligt och som att författaren inte riktigt visste hur han skulle få fram all information han ville på ett subtilt sätt. 

 

Och jag vet inte om det beror på att jag är korkad, men jag hade ofta svårt att hänga med i handlingen. I vissa noveller fick jag läsa om och om och om och om och om innan jag fattade vad som hände. Som sagt, det kan ju också ha varit jag som upplevde en drastisk IQ-förlust precis innan jag började läsa det här albumet. 

 
Flera noveller i den här volymen drog också åt science fiction-hållet och då blev det ännu svårare för mig att behålla intresset. Jag är helt enkelt inte ett särskilt stort scifi-fan, men det är ju inte precis Kim W Anderssons fel.

 

 

/Anna(:

När jag var yngre var jag alltid bitter över att jag var tvungen att gå och lägga mig trots att mina föräldrar fortfarande var vakna och såg på massa intressanta och barnförbjudna barnprogram. De dagar Vem vill bli miljonär visades på TV brukade jag alltid låtsas att jag inte kunde sova så att jag skulle få sitta uppe och se det (coolaste och trotsigaste pensionären redan i åttaårsåldern!). Vem vill bli miljonär var en ganska oskyldig sak att låta sina åttaåriga barn sitta uppe och se, även om det sändes vid niotiden, men det fanns ett annat program som skulle förfölja mig med skräckbilder och mardrömmar i många år framöver: Morden i Midsomer. 

 

Jag kommer inte exakt ihåg hur gammal jag var när jag började se Morden i Midsomer, men jag var åtminstone tillräckligt gammal för att läsa undertexterna, så kanske någonstans mellan åtta och tio år. Ursäkta, men vart fanns mina överbeskyddande föräldrar vid detta tillfälle? DE SATT BREDVID MIG I SOFFAN OCH NJÖT AV SITT PROGRAM. Det de borde ha gjort var att tvinga mig i säng. Låsa dörren och kasta bort nyckeln. I värsta fall binda fast mig om jag vägrade lyssna.  Vad som helst utom att låta mig se. 

 

Morden i Midsomer skrämde mig utan tvekan – kanske var det därför jag ALDRIG kunde somna under några år – men det var också något fascinerande med det. Samtidigt som jag var livrädd ville jag se. Flera scener från avsnitten finns dock fortfarande etsade i mitt minne: Någon som dog inne i en gigantisk brinnande halmbock, ett barn som hade programmerat ett datorspel med gravstenar över sina offer, ORLANDO BLOOM med en högaffel genom hela kroppen. 

 

Värst var dock introt. Tills för bara några år sedan kunde jag inte höra det utan att bli halvt skräckslagen och instinktivt hålla händerna för öronen. 

 

Jag tänker dock glädja er med nyheten att jag och Morden i Midsomer har lagat vår tidigare så trasiga och ohälsosamma relation. För några år sedan bestämde jag mig för att komma över min rädsla genom att se ett avsnitt, och jag förvånades över att det inte alls var läskigt! Jag och mamma har de senaste somrarna tagit upp gamla tiders traditioner igen, men nu behöver hon inte längre bli väckt tjugo gånger per natt av en tioårig snorunge som inte kan somna.Och jag slipper ligga vaken till klockan tre på natten i rädsla av att gå samma öde till mötes som Orlando Bloom. Trots att det verkligen inte är läskigt så kan jag fortfarande ibland få den där obehagliga känslan nere i maggropen. Speciellt när jag hör introt. 

 

 

/Anna(:

 

 

Titel: Slasher

Antal säsonger: 1

Antal avsnitt: 8

Avsnittslängd: ca 50 min

Årtal: 2016-

Betyg: 4/10

Finns på Netflix: Ja

 

Trots att jag är fruktansvärt kritisk händer det rätt sällan att jag springer på dåliga TV-serier. När jag hittade Slasher bland skräckserierna på Netflix var det första gången jag hörde om den och bestämde därför att ge den en chans. Antingen skulle det bli en ny favoritserie eller en stor flopp. Tyvärr kan jag meddela att det blev det senare. 

 

Vi har den typiska skräckfilmsplotten: kvinna flyttar tillsammans med sin man tillbaka till huset där hennes föräldrar mördades brutalt av en man klädd som en bödel. Trots att den tidigare mördaren sitter bakom lås och bom börjar folk snart dö igen, och det är självklart kopplat till kvinnan och hennes förflutna.

 

Det som dock är intressant med plotten är sättet mördaren väljer sina offer. Hen dödar och straffar nämligen efter de sju dödssynderna, så den som tex är skyldig till vrede straffads genom att bli styckad levande, och den som är girig straffas med att kokas i olja. Jag vet inte varför, men jag är lite besatt av de sju dödssynderna. 

Förutom att den här serien har väldigt bra representation (både sexualitet och hudfärg) så är serien en enda röra. Jag missade väl åtminstone halva säsongen för att jag så ofta var tvungen att blunda och ta ett djupt andetag. Katie Mcgrath, känd som Lady Morgana i Merlin, är någon som jag alltid tidigare har sett som en bra skådespelare, men som utan tvekan var sämst i den här serien. Sorgligt nog spelar hon huvudrollen. Kvalitén på Mcgraths skådespeleri går att jämföra med Kristen Stewart som Bella Swan. Ansiktsuttrycken, kroppsspråket och röstläget är i stort sett oförändrat hela tiden. De flesta andra skådespelarna är inte mycket bättre än Mcgrath, men några har sina ljusa stunder (dock för långt in i säsongen för att man ens ska få upp hoppet längre).

 

Där Scream-serien lyckas ta slasherfilmkonceptet och göra det till en spännande TV-serie med tredimensionella karaktärer man bryr sig om misslyckas Slasher totalt. Jag kan knappt namnet på karaktärerna – och bryr mig ännu mindre när de en efter en dör – och enda gången det faktiskt är lite spännande är i slutet av varje avsnitt då mördaren får fem minuters speltid. Det som ofta stör mig i skräckfilmer är att för mycket tid ägnas åt att göra morden intressanta och inte tillräckligt för att utveckla karaktärerna. När man inte bryr sig om karaktärerna förlorar man lite av det emotionella bandet med filmen, och då spelar det nästan ingen roll hur vidriga och blodiga morden är. Samma problem har jag alltså även med Slasher. Mot slutet var jag så avtrubbad och trött på allt att jag inte ens brydde mig när mördaren avslöjades. 

 

 

/Anna(:

 

Hoppas ni tycker om videon!

 

/Anna(:

Det är äntligen oktober, och som jag har längtat! Varje höst kommer mitt skräcksug krypande och de senaste veckorna har jag verkligen fått stoppa mig själv från att läsa och se klart hela min lilla skräcksamling innan oktober ens hade hunnit börja. Sedan ett år tillbaka betyder ju oktober nämligen: SPOOKTOBER!!!

 

Förra året lät jag några dementorer sköta min blogg under oktober, men det kommer inte hända i år. Det tog mig nämligen åtta månader att byta dementorprofilbilden till min vanliga, och när jag väl sedan gjorde det så dröjde det ytterligare två månader innan min blogg fattade att dementorer inte passar i juli och till slut bytte tillbaka till den vackra bilden på mig. Så jag vågar inte släppa in några dementorer i år.

 

En TBR/TBW/TBE (to be experienced? funkar det?) borde komma upp inom en snar framtid. Jag har bara två krav: 1. Jag måste vara ensam hemma för att kunna filma 2. En bok jag har beställt måste komma.

 

Som den något sega pensionär jag är så har jag till slut gett med mig och skaffat Netflix. Heja mig! Om ni har sett någon bra skräckfilm eller serie där får ni därför gärna tipsa mig. Jag har kikat igenom lite själv och markerat några som jag vill se, men uppskattar alltid tips! Och om ni har något som inte finns på Netflix så går det givetvis bra det också! (jag ska försöka att inte bli en sån där Netflix-användare som tror att om en film inte finns på Netflix så existerar den inte)

HA EN RUSKIG OCH SKRÄCKFYLLD OKTOBER SÅ HÖRS VI SNART IGEN (så länge de där dementorerna inte har tagit mig...)

 

/Anna(:

Författare: Nicola Yoon

Sidantal: 296

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: Everything Everything

Serie: Nej

 

 

När jag fick hem rec-exet av den här boken var jag taggad, men sedan läste jag insidesflärpen och dessa två meningar fick mig att tappa lusten: Är det värt risken att dö för att få röra vid honom? Och vad är livet egentligen värt om man aldrig får veta hur det är att älska någon på riktigt? "PLEASE, save me från dessa klyschor och Bella Swan-uttryck" tänkte jag då, men dök ändå direkt in i den. 

 

Om jag ska vara ärlig tyckte jag att den här boken var korkad, men innan vi går in på allt jag inte gillar med den så skulle jag vilja ta upp det jag faktiskt tyckte var bra. Det första var diversity (eller mångfald, om man enbart vill prata svenska) eftersom Maddy, huvudkaraktären, är afroamerikansk och asiatisk. Det behövs verkligen böcker där alla inte är vita! Sedan hade boken också korta kapitel, och om ni har läst min blogg i några år vet ni säkert att det är bland det bästa saker jag vet. På grund av de megakorta kapitlen flög man genom boken. Dessutom var de korta kapitlen även uppblandade med illustrationer. Stor tumme upp för det!

 

Ungefär där får jag slut på positiva saker att säga "Ingenting och allting". Det som kanske mest förstörde boken för mig var dialogerna. Det gjorde fysiskt ont inombords när jag läste dem. Jag tog djupa andetag med stängda ögon ibland i ett försök till återhämtning efter något hemskt/pinsamt jag precis hade läst. Folk pratar inte på det här sättet, och jag fick aldrig känslan att Maddy faktiskt skulle vara så pass gammal som arton. Allt hon sa lät så barnsligt. 

 

Den här boken gör mig upprörd eftersom den egentligen har så mycket potential. Här har vi en tjej med en sjukdom som gör att hon aldrig kommer kunna gå ut, men istället för att undersöka det och fördjupa oss i hur det verkligen påverkar en så får vi en insta-lovig kärlekshistoria med några av de plattaste karaktärer som någonsin skapats. Jag fick känslan att författaren ville skriva en förbjuden och omöjlig kärlekshistoria, men var för otålig för att verkligen skapa något som kändes och smärtade, och då bara bestämde sig för att para ihop dem direkt istället. Maddy blev så oförsiktig och korkad sekunden hon träffade Olly, och han verkade knappt bry sig om att Maddy riskerade sitt liv genom att nudda eller kyssa honom.  

 

Sedan har vi det här med hur pretentiöst allt är. Den här boken har flertalet gånger jämförts med "The Fault in Our Stars" och jag borde ha tagit dessa jämförelser som en varningssignal. Allt som jämförs med John Green är något jag borde hålla mig långt borta från, för vi går bara inte ihop. Nicola Yoon, precis som John Green, försöker för mycket. Hon försöker ständigt låta poetisk och djup och det blir bara som sådana Carpe Diem-tavlor folk hänger upp på väggarna. Klyschigt. 

 

Slutet ska jag självklart inte gå in särskilt djupt på, men jag tänker säga en sak. Jag kände på mig hur det skulle sluta redan tidigt i boken, och alltså, det PASSAR INTE IN I EN CONTEMPORARY. Men vid det laget var jag så över den här boken att jag knappt brydde mig. 

 

 

Bästa med boken: Korta kapitel, lättläst, diversity

Sämsta med boken: Astråkiga karaktärer, awkward dialog, INSTA-LOVE

 

 

/Anna(:

Precis som rubriken antyder så kommer jag att besöka mässan även i år! När jag skrev mitt inlägg för några veckor sedan var jag faktiskt inte helt säker, men nu är det bestämt! Jag och min bästa vän åker dit på lördag och det ska bli så roligt eftersom hon aldrig har varit där tidigare. 

 

Eftersom det var så få bokbloggare som skulle till mässan på lördagen i år så bestämde jag mig för att inte "arrangera" någon bokbloggarträff, men om ni mot all förmodan skulle se mig bland alla miljoners besökare så tvingar jag er att komma fram och hälsa på mig! Jag är inte farlig, men jag kan inte lova något om min vän.

 

 

P.S Min enda bestämda programpunkt som jag vill se än så länge är Roy Fares.

 

/Anna(:

Igår var jag på en födelsedagsmiddag hos en vän. Det var hur trevligt som helst, och dessutom hade min vän lyckats bjuda in en perfekt blandning med människor. Vissa hade jag känt sedan jag var liten, och andra hade jag aldrig träffat tidigare. Vissa var yngre än mig, andra inte ens födda under samma årtionde. Det var en intressant blandning och det var så givande att prata med alla som var där. MEN. Självklart finns det ett men. Finns det inte alltid det när det gäller mig?

 

Efter några timmar kom nämligen min introverthet och knackade mig på axeln. "Ursäkta, men visst skulle det väl vara skönare att vara hemma framför datorn just nu?" frågade hen mig. Jag berättade för min introverthet att jag för en gångs skull inte hellre ville vara hemma och varva ett ändlöst Tumblrscrollande med tjugo spelomgångar av Spindelharpan. Introvertheten vägrade lyssna och började slå mig i huvudet med en gigantisk träklubba, samtidigt som hen skrek: DU VILL GÅ HEM, DU VILL GÅ HEM! DU ÄR TRÖTT. GÅ HEM. VI BEHÖVER EGENTID. NU!

På bara några sekunder var det som om luften sögs ur mig. Människorna som tidigare hade haft så mycket spännande att säga verkade nu bara babbla om oviktiga saker som var totalt omöjliga att fokusera på, och när jag väl tvingade mig själv att lyssna hade jag inget att tillägga i diskussionerna. Bara en halvtimme tidigare hade jag skämtat konstant och skrattat åt allt roligt som alla andra sa. Men nu var jag som en ballong som någon hade stuckit en nål i. 

 

Jag ville plocka upp mobilen för att fly in i min egen lilla bubbla, men det kändes oartigt och resptektlöst. Jag ville gå hem, sätta mig framför datorn, ta på mig hörlurar och helt stänga ute världen. Men jag ville också stanna kvar, för jag hade roligt. Jag visste inte när jag skulle få prata med de här människorna igen, och jag ville ta vara på det. Men jag var så utmattad. Jag var helt tom och platt. 

 

Jag gick in på toaletten och stannade där i några minuter för att få åtminstone lite egentid. Jag hade ett tryck över bröstet och kände mig klaustrofobisk. Vid det här laget hade jag spenderat högst fyra timmar hos min vän, men det kändes som att jag hade delat fängelsecell med en galning i flera decennier. När jag hörde de andra skratta utanför ville jag inte gå ut dit för att delta i vad som än var så roligt. Jag ville gå hem. 

 

Idag har jag varit helt slut. Jag har känt mig bakfull trots att jag inte drack en enda droppe alkohol igår. Jag hade till och med huvudvärk imorse. Hur sorgligt är det inte att en kväll med fantastiskt trevliga människor ger mig huvudvärk och en trötthet som slår ut mig hela nästa dag?

 

 Om ni vill lära er mer om vad det innebär att vara introvert så rekommenderar jag Pia på Bookrelateds inlägg, för det är fantastiskt bra och informativt. Det var också det inlägget som gjorde att jag verkligen förstod att jag var introvert för några år sedan. 

 

Om ni känner er lite osäkra på definitionen av introvert och extrovert så kommer här en snabbrepetition:

 

Jag hade en tråkig och lite ensam dag i tisdags, så jag bestämde mig för att filma en väldigt spontan vlogg för skojs skull! Jag ber om ursäkt för att bilden är lite mörk ibland, men min kamera är världens lögnare och säger att allt ser perfekt ut och sedan när man kollar på datorn vill man bara gråta för att allt är så mörkt. I vilket fall som helst så hoppas jag att ni gillar videon! Den ger åtminstone ingen oärlig bild av en ledig dag i mitt liv, och det är väl positivt.

 

/Anna(:

 

 

Det är inte ens en månad kvar till Bokmässan i Göteborg, och för första gången på många år har jag ännu inte bestämt mig för om jag ska åka eller inte. Jag har kollat igenom programmet lite och inte direkt hittat någon programpunkt eller någon författare som jag är intresserad av. Samtidigt vill jag ju åka, för det brukar vara asnice att träffa alla. I år har jag dock inte hört så mycket om Bokmässan, så därför undrar jag nu om det är någon av mina läsare/vänner/fellow bloggkamrater som ska på Bokmässan i år? Det bästa med mässan är ju ändå alltid att träffa alla bloggare/vänner!

 

 

/Anna(: 

 

(Jag är så frestad att bara göra hela den här recensionen till en enda stor Audrey Jensen-fangirling, men jag ska försöka vara professionell)

Alltså, jag älskar den här serien. Som den pessimist jag är tvivlade jag på om en andra säsong skulle tillföra något, eller om det bara skulle sänka den fantastiska första säsongen. Trots mina tvivel kastade jag mig över första avsnittet när det släpptes i maj. Och sedan såg jag inte mer. Förrän nu, några månader senare, då jag plockade upp serien igen och såg alla avsnitt på tre dagar. Det här är en serie man måste sträckkolla för den ultimata upplevelsen.

 

Allt jag älskade med första säsongen finns även i säsong två, så om ni vill veta lite mer allmänt vad jag tycker om serien så kan ni läsa min recension på säsong ett HÄR. Då slipper jag tråka ut er med att säga precis samma sak i den här recensionen (och kan spendera mer tid på att prata om Audrey). 

 

Innan vi ens börjar nudda vid något annat ämne så måste vi prata om karaktärerna. Trots konstant spänning så är det karaktärerna som gör Scream till något som jag inte bara tycker om, utan verkligen ÄLSKAR. Den lista med favoritkaraktärer jag hade från säsong ett har dock helt raderats och ersatts av en ny. I säsong ett var Kieran min favorit (mest för att han var ganska så väldigt snygg), men nu klarar jag inte av honom! Han och Eli beter sig som Stefan och Damon från The Vampire Diaries (där Kieran då såklart är TRÅKSTEFAN) och jag orkar ärligt inte talat med hans kontrollerande och tråkiga personlighet. Vi behöver inte fler Edwardkaraktärer år 2016, please. Säsong tvås nya stora favvis är istället AUDREY. Alltså, på riktigt så ogillade jag henne i första säsongen (vilket jag ärligt talat inte fattar nu när jag kollar om säsong ett? Var jag helt dum i huvudet för ett år sedan eller?). Jag tyckte att hon var dåligt spelat, allmänt irriterande och såg ut som ett barn. MEN NU. Hon är perfekt spelad, lika adorable som en kattunge och plötsligt jävligt snygg. Och inte Kieran-snygg, utan VERKLIGEN SÅ JÄVLA SNYGG ATT JAG MÅSTE SÖKA PÅ HENNE PÅ TUMBLR MINST EN GÅNG OM DAGEN FÖR ATT ENS KUNNA FUNGERA NORMALT. 

Och om vi då ändå ska försöka vara professionella, som jag nämnde där i början. Alla karaktärer utvecklas supermycket i den här säsongen, och blir liksom ännu mer sig själva. Jag älskar att alla är stöpta i en väldigt stereotyp form som de sedan motbevisar gång på gång. Brooke hade till exempel lätt kunnat skrivas som en utseendefixerad korkad blondin, men hon får verkligen skina och utvecklas i säsong två, och detsamma gäller alla andra karaktärer. Utom då kanske tråk-Kieran. 

 

Dock har vi ju det där lilla problemet med att de inte är rädda för att döda karaktärerna. Det är både det bästa och sämsta med serien. Man vet aldrig vem som går säker, och så fort den där förbannade mördaren springer runt och viftar med sin kniv (ärligt talat, har hen inget viktigare för sig?) så hyperventilerar man typ av stress. Mördaren dyker ju verkligen upp överallt och har inte några som helst gränser. Efter några avsnitt vågade jag knappt tvätta ansiktet på kvällen av rädsla för att mördaren skulle stå bakom mig när jag öppnade ögonen igen. 

 

 

Förutom awesome karaktärer får vi även fantastiska avsnitt, som både är skrämmande, spännande, gulliga och roliga. Det är aldrig en tråkig stund, om man säger så. Men om du är en nagelbitare behöver du kanske passa dig så att du inte sitter där och biter på hela handen till slut. 

 

Jag vill slå min knytnäve i väggen om och om igen och kasta finporslinet i golvet. Jag läste nyligen ut The Raven Boys och i desperation skyndade jag mig att beställa tvåan från Adlibris. Det händer rätt sällan nu för tiden att jag beställer från Adlibris, eftersom BookDepository existerar med både gratis frakt och billigare priser. Men jag var som sagt desperat. Så desperat att jag glömde varför jag inte beställer från Adlibris längre.

 

 

Jag är medveten om att jag är en kräsen konsument. Om jag köper NYA böcker till fullpris vill jag att de ska vara i nyskick. Och jag tvekar inte att klaga om jag inte är nöjd (något jag ärvt från min mamma). Men om vi struntar i att jag är kräsen, och istället låter statistiken tala, så ser vi att problemet faktiskt måste ligga hos Adlibris och inte hos mig. 

 

 

 

ÄR JAG DEN ENDA SOM LIDER AV DET HÄR? VEM ÄR DET SOM HATAR MIG?

(jag vet att det här är den mest orättvisa och sämsta studien som någonsin har utförts, men jag tänker fan inte beställa hundra böcker från Adlibris bara för att få till ett rättvist studieresultat)

 

Naturligtvis börjar man genast fundera på om det brister i paketeringen och frakten, MEN DET KAN DET INTE FÖR FÖRPACKNINGEN ÄR JU I BÄTTRE SKICK ÄN SJÄLVA BOKEN. Plus att Adlibris faktiskt har lyckats skapa en förpackning som på ett väldigt bra sätt skyddar boken. Frågan är varför de slösar så mycket kartong på att skydda en redan skadad bok.

 

Norman Bates på crack. Room men tjugo gånger värre. Hur kan man inte bli taggad på en sådan film? Split släpps i januari 2017 och jag känner att det antingen kommer vara en sjukt bra film med imponerande skådespelarinsatser, eller en gigantisk flopp. Jag hoppas såklart på det första. 

 

/Anna(:

Författare: Kim W Andersson

Sidantal: 128

Betyg: 9/10

Originalspråk: Svenska

Serie: Ja (del 1)

 

Som en älskare av allt mörkt, skruvat och blodigt passar det här serialbumet mig som handen i handsken. Precis som "Through the Woods" är det här en skräcknovellsamling i serieformat, men där "Through the Woods" inte nådde ända fram lyckades "Love Hurts" perfekt. I "Through the Woods" var jag extremt besviken på de öppna sluten som jag sällan, eller kanske aldrig, förstod. I "Love Hurts" däremot var sluten, precis som det ska vara i en novell, ofta gjorda med en tvist och det som förhöjde historien. 

 

Novellerna varierade i längd från två till ett tiotal sidor, men både de korta och de lite längre var precis lika välgjorda och intressanta. Ämnena varierade starkt från novell till novell, i ena stunden befann man sig bland kinesiska krigare för att i nästa befinna sig bland amerikanska cowboys, men på något vis fungerade det. Det de alla har gemensamt är att de handlar om blodig och skruvad kärlek. Jag läste hela albumet i ett svep och älskade det.

 

För att vara ett svenskt album så känns tecknarstilen förvånansvärt amerikanskt, och jag måste erkänna att det är en fördel. Färgerna är härliga, och det är blodigt och våldsamt med ett högt tempo. Det är dessutom inte särskilt mycket text i pratbubblorna vilket gör det snabbläst. Många av novellerna var jag tvungen att visa resten av min familj för att de var så roliga och oväntade.